Ett av de vackraste orden jag vet

Ett av de vackraste ord jag vet är tillit.
Jag började tänka på det i bilen på väg hem från jobbet, vet inte varför, att jag tycker så mycket om det ordet.

Jag tror att jag är en människa som har relativt svårt för tillit.
Tillit till mej själv. Tillit till livet. Tillit till andra.
Jag tror relativt lite om mej själv och jag litar på väldigt få fullt ut.
Kanske är det därför jag kommer så nära mina hundar?
Hundar är dem de är. Ärliga. Man får det man ser.
De utför inga spel, snackar inte skit, överger aldrig.
Hundar är.

Jag tror tillit skapas tidigt i en människas liv och om inte den etableras så blir den som vuxen svårfångad.
Jag tror att de flesta ser mej som en oerhört öppen människa, jag har en hög social kompetens och jag har lätt för att prata om svåra saker. Lätt... för lätt... för att erkänna tillkortakommanden.
Samtidigt finns det inom mej en spärr, ett privat område, som jag inte blottar för någon.
Dit inte ens min man eller mina barn släpps in.
På så sätt är jag både en väldigt öppen och samtidigt en väldigt privat människa.
Det finns skymningar i mitt inre som jag inte vågar lita på att de kan visas upp.
Det finns ingen kärlek som är självklar nog, ingen jag vågar tro på.

Men det är en vacker och djupt underskattad egenskap, den att känna tillit.
Lite som snäll. Att vara snäll är oxå oerhört fint.
Men både snällhet och att vara tillitsfull kan tolkas som lite korkat, naivt.
Jag håller inte med!
Jag tycker att det är vackra, starka egenskaper. Värda att värna och att kämpa för.

Tillit till sej själv, till livet, till sin omgivning... i den ordningen.

Vilket tycker du är det vackraste ordet du vet? Hur har du det med tilliten? 

Puss/ Asta