Jag är en vindflöjel

Jag är en vindflöjel.
Inte i mina åsikter, framför allt inte gällande politik eller det som alltid varit något fint men som Sverigedemokraterna försöker göra till nåt fult... politisk korrekthet, men när det kommer till känslor.
Där är jag väldigt lättpåverkad.
Jag kan styra hur jag mår med något så enkelt som musik.
Men även andras åsikter och tro spelar roll.
Tex så lyssnade jag här i veckan på Nina Hermansson som sommarpratare.
Hon var bra men talade mycket om ångest. Om rädsla. Om att blöda. Om att må så dåligt att hon bara förmått sitta i baksätet på en bil och blivit omkringkörd med.
Å då påverkades jag av det. I att på många sätt känna igen å i att, missförstå mej inte, men bejaka min ångest.
Och igår lyssnade jag som sagt på positiva Kjell och inspirerades av det.
Enligt Kjell Enhagen så föds vi med både driv och rädsla och det gäller att mata den känsla man vill ska vinna. Att se sin rädsla, omfamna den och göra något positivt av den.
Han menade att alla människor kan lära sej att tänka som vinnare.
Jag älskade hans sommarprat men just den biten är jag, som trogna läsare känner till, osäker kring.
Absolut tror jag att man kan lura hjärnan genom att medvetet tänka positivt och genom att ge det mörka en plats, men en begränsad plats.
Samtidigt har jag någonstans i ett trovärdigt sammanhang läst att det finns belägg för att man föds med viss benägenhet för att kunna känna lycka. Att det är som bollsinne, musikalitet eller vad som helst.
Jag är alltså lite dubbel där och jag "övertalas" åtminstone för stunden av den teori som framförs.

Jag har i hela mitt liv varit en rädd människa.
Jag har tidiga barndomsminnen om hur jag som liten inte tog för mej utan lixom smög i kulisserna.
Och jag är knappast uppfostrad med mantran om att jag är bra, kan och duger.
Inför varje ny utmaning har jag tvekat om jag duger, kan å om det ens är möjligt.
Jag har känt hur alla andra är så mycket smartare än vad jag är.
Det gällde när jag tog körkort, började på komvux, tog ett jobb som undersköterska, började läsa på högskolan (Va?! Jag?!), började som syrra.
Man kan tycka att jag borde lärt mej av erfarenheten vid det här laget, att det visst går, att jag inte alls är mer korkad än genomsnittet, men nä...
Tvärtom bär jag alltid en känsla av att ha lurat systemet, slunkit igenom, haft tur.
Kanske har det blivit liiite bättre men någon stor skillnad är det inte.
Däremot måste jag ge mej cred för att jag inte ger upp.
För att jag faktiskt trotsar mina rädslor gång på gång.
Jag är som Lille Skutt i Bamse.
Jag är med på äventyren, trots att jag inte har Skalmans 101 uppfinningar och nödlösningar i skalet och trots att jag inte har Bamses dunderhonung, styrka och mod.
Lite pipande å darrande ger jag mej ändå ut!
Klapp på axeln där.

Jag tänker att ja, jag har alltid varit rädd och nej, jag fick inte med mej modet hemifrån men jag har å andra sidan alltid varit mer lyhörd för... bejakat, frossat i och talat öppet om min rädsla.
Kan jag ändra på det? För det är ju uppenbarligen ingen framgångsrik väg om jag vill bli mindre skraj, det kan jag konstatera efter 46 års studier i frågan.
Hur vore det om jag slutade bejaka och lyssna på dem som talar om ångest å skräck.
Om jag försökte stänga av det där lite grann, åtminstone identifikationen, och istället koncentrerade mej på att jag är stark, kompetent och duglig. För det är jag ju det med.
Svinstark.
Jag ska pröva det. Ignorera rädslan istället för att ventilera den.

Hur tror ni det går?

Puss/ Asta