Jag hoppas ni inte tycker att jag är en mallgroda...

 

... men jag fick en så vacker kommentar från en bloggläsare som med åren blivit en vän å som jag haft glädjen att träffa på riktigt.

Allvarligt talat tycker jag att du har en helt och hållet felaktig bild av dig själv! För det första är du inte skraj- i alla fall inte tillräckligt skraj för att tystna. För det andra är du verkligen inte en som bejakar ångesten! Även om du har ångest, så är det inte det som är ditt främsta kännetecken. Snarare är mod, bravur, styrka och kärlek dina främsta kännetecken. Du behöver helt enkelt tänka helt om! Och jag är säker på att du kommer att negligera dina rädslor hädan efter också! You go girl! Love you <3

Jag tänker att den räddhågsna flickan jag då å då visar upp för er, när jag skriver om skräck å panik under huden, om domedagstankar och min rädsla för att inte duga och inte räcka till är sann.
Det är så jag kan uppleva mej själv.
Men kanske är även Cis fina bild av mej lite sann.
Mod kan man ha på många sätt. Mod är kanske inte frånvaro av rädsla utan drift att göra saker även om de är läskiga.
Jag ska bära dina ord nära hjärtat Cis. Plocka fram dem de där dagarna när jag inte känner mej så tuff.

Jag har fått så jäkla mycket pepp kring att jag ska läsa, både från nya/ blivande kollegor, från gamla kollegor och från vänner IRL å här. 
Mött så mycket värme och hurrarop att jag är alldeles överväldigad.
Människor som känner mej VÄL och som rynkar pannan och uppriktigt säger undrande "Varför då?! Varför skulle du inte?!" när jag uttrycker farhågor om jag verkligen kommer fixa detta yrke.
Det känns fint.
Idag ringde jag min chef och berättade oxå så nu är jag officiellt tjänstledig från 1/9 för studier.
Wow. Det händer på riktigt. Jag har svårt att ta in det men det gör verkligen det.

En människa är så mycket. Så många sidor. Jag tror det gäller för oss alla.
Vi har alla våra ok att bära, alla vårt eget mörker men kanske olika lätt att se ljuset.
Jag arbetar målmedvetet för att se det, för att stanna där längre.
Låt mej ta ett exempel.
Igår kväll när jag åkte hem från jobbet var jag rusig av glädje, hög på lycka över vad jag fått vara med om.
Det tar mej tjugofem minuter att köra hem.
På den stunden ringde min mamma... bajsfull... fyra gånger.
Hon ville berätta att hon gått till jobbet klockan nio på kvällen och trott att hon försovit sej två timmar och att klockan var nio på morgonen.
Hon ringde fyra gånger. Inte för att hon ville älta utan för att hon faktiskt lyckades glömma bort att hon ring FYRA gånger på under en halvtimma.
Jag ler lite nu... det gjorde jag inte igår... men det är så tragikomiskt på nåt vis.
Och självklart väckte det sorg, oro, ilska, uppgivenhet hos mej som på nåt konstigt sätt blandades med lyckan från jobbet. Stora motstridiga känslor som samsades där i bröstet.

Jag tänker att så här är det att vara människa. Eller åtminstone, så här kan det vara att vara människa.

Ha en fortsatt härlig kväll.

Puss/ Asta