Har ni sett den här videon? Skulle den mot förmodan krångla, jag har inte lagt upp filmer tidigare, så sök på "Kära pappa" på youtube.
Jag har sett den... massor av gånger nu. Jag har sett den och jag börjar nästan gråta varenda gång.
Mini såg den och började nästan gråta.
Jag visade min make den alldeles precis och hans bortförklaringar, förminskande och ovilja att förstå gjorde mej rasande.
Men jag tror faktiskt det är rätt generellt. Detta att "alla kvinnor" fattar men väldigt många män gör det inte.
Min man säger: "Det är klart att våldtäkter är för jävliga. Det är sjuka typer."
Och så kommer den där infekterade debatten igen, den om "inte alla män" och den om att inte se samband.
Män. Så förbannat privilegierade att de inte ens kan förstå när de får förklarat för sej i väldigt pedagogiska ordalag. Män som finner det viktigare att skylla ifrån sej och som... trots att det aldrig drabbat dem själva... lägger sådan energi på att förklara hur det inte är.
En klapp på rumpan eller brösten är på skoj.
Att säga hora är dumt.
Bara sjuka män våldtar.
Det gör mej rasande!
Jag är kvinna.
Jag har varit flicka.
Jag har aldrig blivit misshandlad av någon man (ännu) men i övrigt känner jag igen mej i allting i den här videon.
I bedömningen. I objektifieringen. I tafsandet. I förminskandet. I att få händer inkörda i trosan eller under tröjan. Att vara så full att man inte kan värja sej. I att bli våldtagen. Utnyttjad.
Jag har oxå hört sexistiska skämt. Hört kvinnoförnedrande kommentarer.
Skrattat åt saker män säger som inte är ett skit roligt.
Och vad värre är än att jag känner igen mej så väl, det är att du förmodligen gör det med.
Åtminstone känner du några som varit i situationen.
I alla sammanhang när kvinnor talar om sådant här så kommer historierna, snarlika varandra.
Denna lilla kortfilm visar sambandet så jäkla väl. Så snälla, se den.
Puss/ Asta
Jag är så glad över att jag lever med en man som blir lika förbannad som mig över att världen ser ut så här, och att jag har en sån som gärna diskuterar det här med mig. Men ändå är det inte de som utsätts, medan jag varit och min dotter är lovligt byte för alla män. Samhället är sjukt!
SvaraRadera*son, inte sån...
SvaraRaderaDu är så jävla bra när du skriver så här!!!
SvaraRaderaJag började gråta. Jag känner också igen mig. Inte i det värsta. Men i strukturen, kulturen, viljan att vara till lags. För mig känns det som en av de svåraste sakerna jag behöver lära min dotter... att alltid älska sig själv, aldrig nedvärdera sig själv, aldrig tro att hon måste anpassa sig själv att passa in i den patriarkala strukturen, aldrig tro att det är okej att bli kränkt, alltid veta sitt värde. Inte svårt för att det inte går att förklara, utan för att jag vet hur det är! Jag vet hur jävla svårt det är. Alltid. Men speciellt när man är ung. Åkte buss tillsammans med en högstadieklass här om dgn. Jag såg det så tydligt. Killarnas maktspel, flickornas innerliga önskan att bli respekterade och sedda. Jag satte musik i öronen och blundade. Orkade inte se. Om ni bara visste tjejer, tänkte jag. Vakna nu! Innan det är för sent! Jag blir också rasande! Och fulgråter. För jag har världens finaste dotter och jag vill att hon ska få vara fri, fullt ut. Jag vill! Kram din Emelie.
SvaraRadera