Å jo. Allt kan alltid bli värre.

När hotfulla moln drar ihop sej över horisonten, när problem hopar sej och det känns som om jag bokstavligen vadar i problem halvvägs upp på låren så försöker jag tänka: Detta är inga riktiga problem. Riktiga problem vore om ett Tredje världskrig bröt ut. Riktiga problem vore om jag blev hemlös. Om någon av barnen fick cancer. Om Noah hittades död i plötslig spädbarnsdöd.
DET är riktiga problem!
Resten... det är trist, det är energikrävande, upprörande och ledsamt men det kommer förr eller senare att lösa sej på något sätt och jag kommer att överleva det.
Egentligen är det väldigt få problem som hotar hela ens existens. Det är en tröst. Det är tankar jag klamrar mej fast vid.

Lik förbannat är det... mycket nu.

Det finns saker jag inte riktigt kan skriva om men min Mini mår inte bra och har fått ett fett jävla problem i knät som hon verkligen varken förtjänar eller behöver precis före jul. Det är fan nästan så jag skrivit in sökordet "Torped" på Gula sidorna.
Ni har kanske någon ni kan rekommendera? Någon som är effektiv och inte allt för dyr så här i juletid.

Sen har vi skolan. Jag har en omtenta på måndag i Neonatologi där jag inte har en aning om vad som felades sist. Rättningen kom flera veckor för sent för föreläsare var på resa, tentagenomgång hinns inte med och nu får jag inga svar om vilken del jag failade på för "han (föreläsaren) jobbar nog."
Samtidigt skall jag skriva ett skelett till en projektplan för D-uppsatsen utan att veta om ämnet duger eller om jag får skriva själv.

Och så släkten då. Släkten är alltid värst.
Mamma är nykter på alkohol (vad hon säger i alla fall) men stenhög på Stilnoct.
Min bror har försökt ta livet av sej tre gånger på en vecka. Två gånger med heroinöverdoser där han hittades, fick antidot och klarade sej. I går kväll med hjälp av en kniv, en skalad kopparsladd och ström.
Han ringde mej i natt å talade in på telefonsvararen, uppgiven och ifrån sej, och upprepade ständigt "Jag trodde hjärtat skulle stanna av strömmen men proppen gick, den jävla proppen gick, och nu sitter jag här i mörker."
Psyk och soc vägrar att befatta sej med honom. Mamma sover sin Törnrosa Stilnoctsömn

Stäng av! Stäng av! ropar alla till mej.
Bryt, klipp, släpp.
Ja, hur fan då? Jag svarar ju inte. Men hur fan ska jag inte bli berörd.
Hur orkar man vara kvinna, mamma till ett barn som far illa, dotter å syster å dessutom käck å allert student? Och ha en anständig jul?

Ingen jävla aning men vi har i alla fall varken Pest eller Kolera som härjar.

Puss/ Asta