Igenkänning i ångest, en omvärderad bokrecension och barnmorskans ord 1989.

Den där boken, "Det är något som inte stämmer" av Martina Haag biter sej kvar.
Trots att jag igår bara gav den ett godkänt (recension här)så kan jag inte sluta tänka på den.
Jag kan inte sluta tänka på dramatiken i att ett nästan tjugo år gammalt förhållande tar slut, kan inte sluta tänka på lögnerna... hur det känns att ljuga och att bli ljugen för... och jag kan inte sluta tänka på ångesten.
Att överleva ångest. Att plötsligt varken kunna sova eller äta och inte behöva det heller.
Känslan av att vakna och att det är tvärt om mot en mardröm. Istället för lättnaden slår insikten en om att livet är helt fucked up och att det gör så ont att ens andas att man helst hade sluppit.
Hur det är att försöka överleva 15 minuter i taget för längre perspektiv fixar man bara inte.
Jag tror att jag blev lite "besviken" när jag läst boken över att det inte avslöjade något riktigt snaskigt eller vidrigt från Erics Anders sida. Med lite perspektiv växer boken, och känslor av hur jävligt livet kan vara beskriver Martina Haag mycket bra.

Utan att ha varit med om exakt det som utspelar sej i boken så har jag många gånger genomlevt tider när det handlar om just det... överlevnad. När allt är så jävla tvärvidrigt att jag inte kunnat se slutet eller vägar ut och när varje ny gryning inneburit ännu en kamp.
Jag tror många av oss har varit med om det, kan känna igen sej i den känslan.
För precis lika vackert som livet kan vara, lika svårt kan det oxå vara.
Ofta är det med andra människor, i relationer, som den smärtan kan uppstå.

En barnmorska under mitt andra barns förlossning slängde ur sej ett par tröstande ord som jag burit med mej sen dess under alla möjliga kriser.
Det gjorde så jävla ont den där gången på ABC kliniken på Sahlgrenska i slutet av februari 1989.
Jag låg i bubbelbadkaret utan någon annan smärtlindring och fullpumpad av ren rädsla.
Barnmorskan mötte upp min blick, höll fast den och sa: "Ja, det gör ont att föda barn, det finns egentligen bara en sak som gör ondare och vet du vad det är?"
Jag skakade på huvudet, kunde inte tänka mej något mer smärtsamt.
"Att mista dem" sa hon.
Den sanningen har jag burit med mej. I allt. När vänner dött, när mitt äktenskap varit en krigszon, när jag gått igenom depressioner, när min bror varit nära att dö, i uppbrott med människor jag älskat.
Det här är ingenting mot att förlora ett barn. Det här gör bara ont, men det här kan jag överleva.

Och därför  har jag idag ätit osannolika mängder knäck, varit ute å gått i full storm, sovit i omgångar, blockerat ett mobilnummer å omvärderat en bokrecension till en 4:a.

Puss/ Asta