Återanvänd rubrik 4/5. Det är inte jag, det är du.

Inlägget påbörjades igår kväll...

Nio gånger har mamma ringt mej under kvällen, parallellt med att jag vägrat att svara har hon ringt Mini.
Till slut svarade jag... måttligt irriterad... och hon undrade då med packad röst om hon var välkommen på julafton eller om hon skulle vara hos nån väninna.
Ilska å skuld om vartannat.
Svårt att säga nej om julafton till sin egna ensamma mamma, kanske hennes sista julafton, och hon kommer ju vara nykter här den dagen.
Å andra sidan irritation över att hon svikit vårt avtal om nykterhet och antabus.
Inte besviken, det kan jag inte säga, jag förväntade mej inte att det skulle fungera, men arg ändå.

Och jag tänker "Det är du, det är inte jag."
Det är du som försätter oss i den här situationen, du som inte väljer mej. Det är inte jag som väljer bort dej.
Det är du som inte tycker att jag/ vi är viktiga nog för att underkasta dej behandling.
Det gör mej nästan outhärdligt ledsen och ännu mera arg. 
Och samtidigt vet jag att du är sjuk å att ditt liv är så in i helvete svårt.

En dotter säger bestämt att hon inte ska komma. Att allt då kommer handla om henne och inte om barnen. Hon säger att hon inte orkar.
En annan dotter säger lika bestämt att hon måste komma. Att det är kanske mormors sista jul å att hon inte i efterhand kommer stå ut med att vi valde bort den. Hon säger att hon inte står ut med det.
Det är så svårt för det är jag som måste bestämma och jag känner som båda.
Jag förstår båda.
Om jag tar hit henne så måste både jag och de andra hålla sin irritation i schack.
Det blir inte bra för nån om hon får komma å vi bara är sura.

Ikväll...

Jag har fått lite distans. Mamma har inte ringt idag (vilket antagligen inte är bra nyheter men jag har hunnit pusta ut.)
Det är klart att mamma måste få komma. Det är ju kanske hennes sista jul.

Puss/ Asta