Trött på att känna mej ful

Jag vet inte vad det är med mej. Jag bara förfaller.
Jag kan faktiskt inte minnas när jag brydde mej så lite om mitt yttre som jag gör nu och har gjort ett tag.
Eller bryr å bryr... jag konstaterar men gör väldigt lite åt det.

Jag duschar de flesta dagar, byter underkläder och sköter min hygien så klart men i övrigt är det mer skamfilat. Orkar sällan raka här å där, håret hinner bli grått å vara det länge innan utväxten färgas igen. Jag förlänger ögonfransarna en gång i månaden men sminkar mej väldigt sällan.
Håret slängs upp i någon form av tofs utan att kammas eller fixas med och nu precis kammade jag ur en tova som var som ett halvt svintopaket. Jävlar vilken tid det tog å vad ont det gjorde. Halva kalufsen var som en enda stor dreads.

Sen är det ju det här med vikten då. Med allt jäkla godis jag mular i mej och min totala brist på motion. Nej, jag är fortfarande inte direkt tjock men jag har nog gått upp en 6-7 kg från min trivselvikt och det är klart att det märks. Det är ju minst en storlek på kläderna.
Och eftersom jag inte köpt några nya så sitter allt som korvskinn.
Jag kan inte välja vad jag vill ha utan får ta det jag kommer i.
Byxorna sitter alltid åt och trycker mot magen och så fort jag kan knäpper jag upp.
Det är inte precis något som får en att känna sej attraktiv!

Med tanke på att jag knappt ids kamma håret så känns det så klart än mer motigt att börja tänka kost eller 5:2 som fungerat bra förut.
Jag vet inte vad det är med mej men jag förmår bara inte uppbåda någon energi?!
Jag som i hela mitt vuxna liv alltid piffat å sällan gått till jobbet osminkad.
Det känns som om jag under senaste året åldrats helt otroligt. Om det är en känsla eller ett faktum vet jag inte, jag har frågat människor i min närhet men de märker det inte. Själv tycker jag att jag senaste halvåret åldrats tio år.
Hud, hår och naglar är livlösa. Framför allt huden i ansiktet har blivit slapp, jag ser alltid trött och sliten ut.
Jag tror inte att jag har någon brist, för bortsett från mer godis och kanske någon öl extra så äter jag inte annorlunda. Slarvat med maten har jag gjort sedan jag var barn.
Och jag känner mej inte deprimerad. Trött, ängslig emellanåt och lite känslig å med kantstött självförtroende men inte deprimerad.

Kanske är det så enkelt att jag går i skolan och inte i samma mån som förut behöver se representativ ut?
Som sjuksköterska man jag inte drälla in likblek och med håret i en enda stor tova.

Behöver nog lite inspiration. Det börjar bli rätt tråkigt att va ful.
Har du några tips?
(Bortsett från typ kamma dej :) )

Puss/ Asta