Det starkare könet.

Sedan jag började läsa till barnmorska har jag, på ett mer medvetet sätt, fått upp ögonen för hur himla fantastiska vi kvinnor är. Med viss risk för att tolkas som tarvlig och provocerande, vilket verkligen inte är min mening, så befinner sej män sååååååå långt bakom kvinnors kraft och förmåga.
Vi är så mycket mer kompletta individer, som möter både större utmaningar men som oxå har så mycket fler resurser än män.

Allra mest tydligt blir det när kvinnor är gravida och föder barn.
Hur de i slutet konkar runt på en 4 kg bebis, en rejäl moderkaka, nån liter fostervatten som ryms i en enorm livmoder där alla andra organ puttas undan.
En kvinna kan ha flera småbarn som hon skall ta huvudansvaret för. Tvååringar som vill bäras, treåringar som vill ha hjälp att klä sej å knyta skor, fyra åringar som behöver bli sedda och stöttade.
Och allt detta skall hon mäkta med i detta tillstånd.
Sen ska barnet födas.
Det gör djävulskt ont att föda barn för de allra flesta. Det är naturligt men det är samtidigt det mest utmattande en människa går igenom. Kräver långt mycket mer krafter och uthållighet än ett marathon.
Hon ska våga möta smärtan, en smärta som förmodligen är den starkaste smärta som går att överleva.
Och hon ska våga pusha på, ta i, närma sig smärtan omfamna den när den allra mest naturliga reaktion på smärta är att backa och fly. Att fly smärta ligger djupt begravt i vårt DNA och har hjälpt oss att överleva. Men inte här. Här ska hon krysta trots att det känns som om hon går sönder i två bitar.
Experiment som utförts på män i syfte att framkalla värkar på konstgjord väg har fått dem att kräla, gråta, skriva och slutligen svimma... ungefär halvvägs in i förlossningen. De pallar inte mer.
Men kvinnor pallar och kvinnor gör om det.
Det är en sån enorm jävla urkraft och det går inte att förstås på något annat sätt än att vi är de (så mycket) starkare könet.
Och även kvinnor som inte vill eller inte kan få barn har ju all den här styrkan lagrad i kroppen.

Jag sitter en del med min D-uppsats som skall handla om kvinnors upplevelser av klimakteriet.
Jag har läst mina intervjuer många, många, många gånger nu och även här slås jag av kvinnlig kraft.
Såna enorma utmaningar det innebär att bli ickefertil längre. Psykiskt, hormonellt, fysiskt.
Och hur vi antar utmaningen... mer eller mindre frivilligt men ändå.
Och efter vallningar som kan komma när som helst på dagen, särskilt när det är som mest olämpligt, en oro å ångest som många kvinnor beskriver, svettningar om nätterna som förstör sömnen, slemhinnor som tillsammans med hormonnivån i blodet försämras både förmåga och lust till sex så hittar de vägar ut.
Alltså jag tror var tredje man hade tagit livet av sig om han mådde så år ut och år in men kvinnorna kommer ut till helare liv, större visdom, en större harmoni många gånger.
Det är absolut fantastiskt!

Vi klarar av separationer och dödsfall bättre än män.
Vi är snyggare och aktivare när vi blir äldre.
Våra kognitiva funktioner bevaras längre och vi dör äldre.
Vi är mer socialt kompetenta varelse med större förmåga att uttrycka oss och att finna nya vägar.
Kvinnor skaffar sej i högre grad högre utbildningar än män.
Och vi tar hand om vår avkomma. Alltid. Mammor drar sällan.
Vi vabar mer, är föräldralediga mer, engagerar oss mer

Fy fan vad kvinnor är bra och fy fan vad jag trots unkna patriarkaliska strukturer som gör att vi ska tänka oss för, inte bara för våra egna handlingar utan oxå män är glad och tacksam över att tillhöra det starkare könet.

Hipp Hipp hurra för oss helt enkelt.

Puss/ Asta