Kärleken måste synas och bevaras

Jag planerar inte att dö än på många många år.
Faktum är att jag kan inte minnas när jag kände en sån lycka över att få leva, en sådan glädje över att få finnas till som nu. Jag tänker på det så ofta, detta att jag har så mycket jag vill se, uppleva, göra.
Jag vill vara med!
Jag vill se vilka barnbarnen blir. Jag vill se mina barn ta nya steg i livet.
Jag vill, jag måste få leva ett långt liv.

Samtidigt är det ju så att de flesta som dör i förtid önskar inte det.
Jag bortser från självmord nu som är alldeles för många och alltid, alltid onödiga och talar om de övriga.
Människor får dödliga sjukdomar, negativa prognoser varje dag.
Människor kör ihjäl sej, blir mördade, sätter nåt i halsen jämt å ständigt.
De som vaknar på morgonen, mitt i livet, och tror att det är en vanlig dag när det i själva verket är den sista.
Alla har inte förmånen att leva friska och vitala till de blir 90+ och sen försvinna i sömnen.

Jag vill inte vara onödigt dramatisk.
Barnen vet det viktigaste om min begravning. Lars Winnerbäcks "Kom ihåg mej då" och psalmen "Blott en dag" skall spelas och Märtas aska ska med mej i graven. Gärna liljor på kistan.
Resten struntar jag i.
Jag har inte spelat in videosar eller skrivit brev för mina barn att läsa om ifall att...
Men jag VILL att mina barnbarn skall veta hur mycket jag älskar dem!
Mina barn är stora noga att veta och minnas det. Men barnbarnen är för små för att minnas.

Så jag tar bilder. Hela tiden försöker jag fånga ögonblick där det syns hur mycket jag älskar dem.
Om jag skulle dö. Om de inte minns mej. Då ska de i alla fall ha massor av foton där min kärlek till dem går igenom linsen. Där de som vuxna kan se bilderna och känna att "Wow, vilken kärlek, vad vi älskade varann." 

Det känns skitviktigt för mej. 

Puss/ Asta