Mitt förra inlägg lät deppigt, det ÄR ledsamt och svårt på så många plan.
Kanske framför allt för att i min föreställningsvärld så älskar man sina barn mest!
Barnen är alltid viktigast. Barnen kommer alltid först. Varesej de är 1 år eller 61 år. Och i min värld älskar man inte heller ett av sina barn och struntar i det/ de andra.
Även om kärlekar tar slut, drömmar går i kras, vänner försvinner, ekonomier går åt helvete så älskar mamma och pappa dej villkorslöst, först å störst å mest.
För om du inte kan lita på dina föräldrars kärlek, vad kan du lita på då?
Jag har det inte så.
Jag har aldrig haft det så.
Men jag har alltid sökt och saknat den kärleken.
Så visst, det är vansinnigt jävla ledsamt.
Men jag försöker tänka att jag har en ny familj.
Jag å maken och våra barn. Deras familjer. Deras barn.
Bilden på ljuvliga Noah får symbolisera det.
Jag har inte gjort allt rätt. Jag har inte lyckats med allt och min relation till barnen är inte alltid gnissningsfri. De gör verkligen inte alltid som jag säger. De är sannerligen inte alltid nöjda med mej.
Men jag älskar dem. De vet att jag älskar dem. Villkorslöst. Först å störst å mest.
Jag är en så jävla mycket bättre förälder än vad mina föräldrar klarat av att vara och mina ungars gnäll över sin uppväxt är lyxproblem jämfört med mina.
Och mina barn är och kommer vara så jävla mycket bättre föräldrar än vad jag klarade av att vara och så kommer det att fortsätta.
Det ger mej stöd, kraft och mod i stunder som idag.
Det är det som jag försöker fokusera på.
Nuet och framtiden.
Jag menar, pappa skiter förmodligen i vilket och mamma är antagligen mest ledsen över att hennes enda klagoport har stängt. Jag får inte göra det här större än vad det är.
Inte känna en massa samvetskval å skit. Där kärlek inte finns finns inte heller ånger eller saknad.
Det är bara i mej som saknaden bor. Det kan jag hantera.
Som jag tjatade på Noah för att lära honom säga "mormor."
Säg mormor, säg mormor. Mooormooor. Mormor. Säg mormor.
Och nu säger han det från morgon till kväll. Varesej jag ska plugga, vila, se film eller nåt annat egotrippat.
Kom mommo, hej mommo, läs mommo, upp mommos knä, kom mommo, leka mommo, titta mommo, kom mommo.
Man... jag... kan bli trött och ibland nästan irriterad men det är kärlek i sin renaste form och den är besvarad hundra gånger om.
Jag har de mina. Jag har min flock.
Det är gott nog.
Puss/ Asta
Tycker kanske att man ska vara försiktig med att kategorisera andras "gnäll" som lyxproblem tänker jag. Gäller både sina barns och andras. /Din Emelie.
SvaraRaderaDet verkar som om du är mer nöjd med din mammainsats än vad dina barn är. Din Emelie skriver ofta beska svar om sin barndom och om dej som mamma. Funderingar på det?
SvaraRaderaKatja K
Vilken jävla dum kommentar Katja K! Tråkigt för dig att du har ett behov av att trycka till en annan människa på det sättet. Jag är verkligen nöjd med min mammas insatser! Mamma har varit och är fantastisk på alla sätt och vis. Sen har jag ärvt hennes analytiska och reflekterande sinne, vilket även innefattar min barndom. Alla föräldrar gör sina fel och alla barn har sina minnen. Tror att det finns få människor som upplever sina barndomsår som rakt igenom lyckliga. Däremot finns det självklart nyanser. Något som jag förstår att mamma försökte påpeka i inlägget. Jag menar på att det DU minns inte är detsamma som JAG gör. Därför ska man vara försiktig med att recencera och gradera andra människors upplevelser, överlag. Tycker absolut inte att jag brukar lämna kritiska åsikter om min barndom här! Men har det kunnat tolkas som det får jag tänka mig för i framtiden. Jag tar hellre sådant perrsonligen än via sociala medier. Jag är mer privat än vad min mamma är. Och nej, det var ingen kritik utan enbart ett konstaterande. /Emelie.
SvaraRaderaJag uppskattar dina kloka reflektioner. Tror vi har relativt högt i tak i vår familj och att vi säger vad vi känner. Jag vill ABSOLUT inte att du slutar med det för kommentaren ovan. Kram mamma
Radera