Nog är nog, del 67.

Nu har jag bestämt mej. Igen. Bestämt mej igen att jag mår bättre av att inse att mina föräldrar valt bort mej ur sina liv och acceptera det.
Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Jag är som en ständig återfallsrökare som med bestämd min fimpar min cigarett för att smussla med rökdon i garaget några veckor senare.
Jag menar det varje gång men ångesten, ensamheten och kärleken driver mej tillbaka.
Och kanske, kanske finns det något slags undermedvetet hopp om att mitt statement och mitt "nu bryter jag" ska få dem att förändras. Att oxå få ångest, känna sej ensamma, komma på att de älskar.
Men det händer aldrig.

Trogna läsare vet att jag i vintras bröt med min pappa efter att han än en gång gjort mej så vansinnigt besviken och valt bort mej. Jag tog även bort honom på facebook.
Det gick ett tag och känslan var både vånda och lättnad.
För mitt inre såg jag hur ledsen han var, hur han kände sej oförmögen förvisso men ändå usel.
Att han i sin hopplösa oförmåga ändå var ledsen över den.
Eller att han var arg.
Nåt.
Det gick inte mycket mer än en månad innan jag skrev till honom. Att jag ångrat mej, att jag saknade honom även om jag fortfarande var arg och frågade om han kunde förlåta.
Det kunde han. Det var i princip allt han skrev. "Om du tycker det finns nåt att förlåta."
Jag skickade en vänförfrågan på facebook som han besvarade.
Sen ingenting.
Inte ett ord från honom.
Inte en kommentar på faceebook, ett gillande av nån bild, ett sms.
Inte nåt.
Och på facebook kunde jag se att det inte alls gått någon nöd på honom som dotterlös.
Han satt inte i ett mörkt rum å sörjde precis :) Han reste, umgicks med kompisar, satt på sin altan och drack öl medan han tog selfies.
Jag har verkligen funderat. Väntat på ett livstecken. Om inte en utsträckt hand så ett finger. 
Varit ledsen och arg igen.
Oroat mej för att han ska ringa på min födelsedag och låtsas som ingenting.
Oroat mej för att han inte ska ringa på min födelsedag.
Och idag... i samband med att jag fick ett bryt på mamma... bestämde jag mej.
Det går inte längre. Han älskar inte mej och jag kan inte sitta här å hoppas 47 år gammal att han plötsligt ska börja med det.
Gjorde inget väsen av mitt beslut. Tog bara bort honom på facebook.
Det får vara nog nu.

Mamma.
Ingenting har förändrats.
Hon ringer mej dagligen och nattligen. Jag svarar oftast inte.
Hon talar in meddelande med sluddrig och osammanhängande röst om att min bror sover ute.
Sover ute i Danmark, i Småland, i Skåne, i Karlstad, i Göteborg. Nu var det i Uddevalla.
Och hon har köpt ny telefon till honom (händer flera ggr i månaden) för att han stampat på den, kastat den i marken, slängt ut den från sjunde våning, tänt eld på den, bankat sönder den med en hammare.
Och hon hyser in honom hos sej, på olika psykakuter, finner olika behandlingshem, på olika hotell.
Nu var det hotell Eggerts.
För trots 25 gr ute och att han stuckit från ett bra behandlingshem kan han ju inte sova ute så därför betalar hon tusen kronor natten.
Och vad ska vi göra? Jag måste hjälpa henne. Jag kan inte bara skita i dom? Och tror jag att pappa vill betala några hotellnätter? Kan jag ta hem honom till mej? Det kan jag väl, han mår ju så dåligt och mamma orkar inte mer. Jag måste förstå att hon orkar inte.
I snart TRETTIO år har jag hört detta nu.
Men talar jag om avgiftning eller länkarna för hennes del så... nej, inte nu. Jonas är så sjuk förstår du.
Så jag sa samma som jag sa till pappa. Ring inte mej mer! Aldrig mer! Ring mej när du är nykter och har tagit tag i dina problem. Det kommer aldrig att ske.
Och sen spärrade jag hennes nummer.

Fan med, jag mådde väl innan detta. Låg i solen, läste artiklar till min D-uppsats men allt försvann efter samtalet med mamma. Det påverkar mej alldeles för mycket.
Föräldrar ska fan inte få en att må dåligt hela tiden!
Vet ni, jag har varit rökare. I över tjugofem år var jag rökare.
Slutade hela tiden. Och började igen.
Men en dag gick det. En dag var jag fri.

Puss/ Asta