Förlossningskonst I avslutad.

Så var Förlossningskonst I till enda.
Åtta intensiva veckor på förlossningen i Borås, 33 förlossningar, och möten med så många starka kvinnor är över.
Jag har lärt mej så otroligt mycket under de här veckorna kring barnmorskeri och om mej själv.
Omtumlande mycket.
Svårt att sätta ord på, men jag känner mej som ett litet barn som varje dag å varje stund upptäcker nytt och lär mer.

För åtta veckor sedan hade jag aldrig förlöst ett barn, aldrig sytt i en annan människa.
Jag hade aldrig sett hur läkaren bänder upp bålmuskulaturen under ett snitt, aldrig skruvat in en elektrod i ett barns huvud, aldrig stoppat näsan i en binda för att lukta på fostervatten.
Jag hade aldrig fingrat på någon annans livmodermun eller vant mej vid att alltid ha ett halvt öra inställt på de tickande fosterljuden under krystvärkar.
Jag har som sjuksköterska mött ångest, rädsla, smärta men aldrig på samma vis och jag hade aldrig fått vara med och se föräldrar födas. Vara med på den största dagen i en människas liv.

Trettiotre förlossningar är inte illa. Vi ska ju ha femtio för att få bli barnmorskor.
Jag kommer förhoppningsvis inte behöva "hetsa" förlossningar på min nästa placering, den jag gör sent i höst.
Jag minns dem inte alla men jag minns de flesta födslar. Och jag minns många, många "passningar", alltså de förlossningar som jag inte fått avsluta. Ibland... rätt ofta... är det riktigt, riktigt surt att få gå innan det är klart och innan miraklet är fullbordat.
För ett mirakel är det, varje gång, när en ny liten människa föds, systemen ställer om sej och luft fyller lungorna för allra första gången.
Ett mirakel är det varje gång föräldrarna får se sin nyfödda och det... för en del... går upp för dem med en gång att detta är deras livs största kärlek.

Men jag har inte bara lärt mej att bocka och lirka ut axlar, att frottera och avgöra decelerationer.
Jag har oxå lärt mej massor om mej själv.
Jag har utvecklats.
Jag har för första gången i mitt liv gjort något nytt, något jag inte kan, med full tilltro till att jag duger och att det kommer att gå. Det är till stor del min fantastiska handledare Johannas förtjänst. Hon har skapat det utrymmet åt mej, förmedlat den känslan.
Jag har lärt mej att våga köra bil och att jag är "en sådan som vågar."
Vågar sadla om, vara ny, satsa mot min dröm.
Jag tror att barnmorskeyrket gör mej så lycklig för att det är barnmorska jag är ämnad att vara men oxå för att jag inte så ofta gjort saker för min egen skull. Förverkligat mina drömmar.

Barnmorskeutbildningen är det bästa jag gjort i mitt liv näst barnen.
Vi får väl se hur jag kan förvalta den känslan genom kommande veckor av D-uppsatsskrivande.

Puss/ Asta