söndag 22 maj 2016
Så hur gick det då?
Avslutet på inlägget jag skrev samma dag som Märta dog, se inlägget nedan.
Men sen kommer de hemska orden alltid och aldrig till mej.
Hon kommer aldrig mer tillbaka.
Jag får aldrig mer se henne.
Jag kommer för alltid vara ensam.
Jag kommer för alltid vara halv.
Älskade Märta.
Du var min stora kärlek, min bästa vän, mitt ankare i livet.
Du var min trygghet, min stolthet, min ledstjärna.
Jag försökte ge dej det bästa av liv i gengäld.
Jag äskar dej. Jag saknar dej.
Du kommer att fattas mej varje dag i resten av mitt liv.
Nu. Alltid.
Det är ofattbart att det gått över tre år sedan den där kvällen.
Ofattbart.
Jag minns vissa detaljer från den kvällen glasklart, nästan som upplysta medan det stora hela är mer av ett töcken.
Jag minns hennes flämtande, jag minns hur jag tog hela hennes kropp i famnen, hur jag ansträngde mej för att vara lugn, svalde å svalde å svalde mina tårar medan övriga familjemedlemmar sprang runt superstressade.
Jag hade vetat och känt så länge att vi snart skulle skiljas utan att kunna sätta fingret på vad det var.
Det kan jag fortfarande inte. Det var som att jag kände hur våra själar lösgjorde sej från varandra och hur hennes själ lixom blev suddigare i konturerna.
Så jag satt där, med hunden i knät, med ena handen framför hennes nos och den andra strykandes över hennes lilafärgade läppar. En Dogue de Bordeaux har mycket läppar och de var cyanotiska.
Syrebrist.
Så snurrade ögonen runt i sina hålor, hon drog ett sista djupt andetag, hennes avföring kom och ett vrål... jag kan höra det och se det utifrån... steg upp ur min hals.
En klagande jämrande högljudd sorg som jag vrålade ut med min nu livlösa hund i famnen.
Familj som knappt vågade närma sej och jag ville bara vara där. Där i infernot med min sorg.
Det som var nästan värst var när vi skulle baxa in denna stora, stela hund in i bilen och försöka göra det med lite värdighet. Hon var tung, hon var död och jag var hundra år i den stunden.
Så körde mannen iväg till veterinären och jag stod kvar.
Det var fasansfullt. Fasansfullt att bli lämnad.
Jag gick djupt ner i en sorg och i en depression.
Stukad.
Hon var min stora kärlek, min bästa vän, mitt ankare i livet. Och nu har jag levt över tre år utan henne.
Det sägs att det som inte dödar härdar. Det är inte sant.
Jag lever, jag älskar, jag skrattar, jag förverkligar mej själv och jag har ett liv som jag kanske är mer nöjd med än någonsin men jag ÄR halv. Jag har fått barnbarn, jag har den bästa hund jag kan ha och jag njuter ofta av livet.
Men en bit av mej, som inte är liten, är vilse utan henne och sorgen är emellanåt fortfarande öronbedövande.
Såret är så lätt att krafsa upp.
Aldrig och alltid är fortfarande ofattbara och hemska ord.
Hon var min själsfrände och hon fattas mej än.
Jag kommer att sakna henne varje dag i resten av mitt liv.
Nu. Alltid.
Puss/ Asta
Etiketter:
aldrig,
alltid,
hur gick det då,
själsfrände,
sorgen efter Märta,
tre år efter Märta,
utan Märta
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nu bölar jag igen...
SvaraRadera*stortjuter*
SvaraRadera