Asta recenserar "Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr

Jag har precis avslutat tegelstensromanen (nästan 600 sidor) "Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr.
En prisad och omtalad roman som nu har några år på nacken och som legat etta på många topplistor.
Men det är långt ifrån alltid jag faller för de där stora internationella succéerna.

"Ljuset vi inte ser" utspelar sej i huvudsak åren innan och under Andra världskriget.
Växelvis får vi följa två barn som blir till tonåringar.
I Tyskland finns Werner, pojken som tillsammans med sin syster växer upp på barnhem och som är fantastiskt tekniskt begåvad och kan laga vilken radio som helst.
Marie-Laure som är blind och lever med sin pappa i Frankrike som arbetar på ett museum. Hon är vetgirig kring det mesta men framförallt intresserad av snäckor och litteratur.
På museumet finns en ovanlig och mytomspunnen diamant som blir till en röd tråd genom romanen.
Flickan som flyr. Pojken som utbildas för att delta i strid.

Jag har läst ett oändligt antal böcker som utspelar sej under Andra världskriget.
"Ljuset vi inte ser" spar på grymheterna. Visst finns även här godsvagnar med fångar, grannar med judestjärnor,explosioner och granater men det är inte det som står i fokus, det är människorna och framförallt dessa två ungdomar.
Det är en riktig roman på alla sätt. Den har tyngden, tråden, det vackra språket.
Det är en sådan där långsam bok som man mer njuter av att läsa än vill veta slutet på om ni förstår hur jag menar.
Anthony Doerr behärskar verkligen skrivandet och berättandets konst och alla priser är välförtjänta.
 "Ljuset vi inte ser" är en gripande historia om människor som, mot alla odds, kämpar för att överleva. En fängslande berättelse om den grymhet som en gång slog klorna i Europa och om den godhet som göms i djupet av våra hjärtan.




Den får betyg: Stark 4:a av mej.

Puss/ Asta