Lilla lilla lilla skrutt.
Han blev ju dyngförkyld i Grekland. Hostan satt i både länge å väl och under tiden hann han börjas skolas in på förskolan och nu är han sjuk igen sen fyra-fem dagar.
Feber som kommer och går. Massor av snor. Äter knappt nåt alls. Hosta som skallrar i bröstet och sedan i eftermiddags ungefär klagomål om ont i örat och nedsatt allmäntillstånd.
Imorgon får vi kanske ringa till doktorn om det inte blivit bättre.
Det är så ynkligt så ynkligt. Mestadels duger bara mormor just nu.
Men även mormor har tydliga direktiv.
"Berätta en historia."
Mormor berättar en historia.
"Neeej, inte den historian."
"Sitt där mormor."
Mormor sätter sej.
"Neeej, du ska sitta där!" (2 dm längre bort.)
"Pussa mej mormor."
Mormor pussar.
"Neeej, på pannan."
Åh, vad man önskar att man kunde bära det där. Ta den där febern, det där snoret, det där onda istället.
Det är inte lätt att vara snart tre å ett halvt år. Inte ens när man är frisk.
Innan sjukan däckade honom hade han fullt upp med trotsande.
Vår snälle, timida lilla gosse förvandlades nästan från en dag till en annan.
Hittade på hyss dagarna i ända, kastade saker, slogs, skrek och kissade triumferande i soffan.
Jag minns inte så mycket av treårstrotset från när mina barn var små.
Jo, jag minns att min äldsta kunde krångla halvt ihjäl oss alla men det måste varit när hon var äldre... fem eller nåt sånt.
Hur som helst känner jag mej klokare nu än då.
Jag begriper att trotset är uttryck för något och att han är den som mår sämst av oss.
Även det svider i hjärtat när man ser hur krångligt livet plötsligt blivit.
Om det är till följd av att han börjat förskolan eller om det är en slump att det kommer just nu vet jag inte.
Men man ska komma ihåg att när en liten trött gosse får frispel över att mackan är fel eller att han får juice istället för mjölk eller att han inte alls förstår vitsen med att kissa före promenad så är det stora problem i hans värld.
Jag minns ingenting från när jag var tre år men jag minns från något senare och att jag i hela mitt liv önskade att jag skulle bli vuxen för jag hatade mina barnproblem.
Och om man frågat vuxna i mitt liv när jag var fem eller sex så skulle de säkert oxå sagt att mina problem mest var skitsaker. Fast för mej var de stora. Oövervinnerliga.
Älskade lilla skatt. Jag hoppas du mår lite bättre imorgon.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare