Jag har varit otrogen, jag tror inte jag kommer vara det igen

Det är lite mer än ett år till valet och det ser ut som om den från start dödsdömda minoritetsregeringen med sossar och miljöpartiet kommer att klara sej mandatperioden ut... men särskilt lätt har de inte haft det.
Snart tuffar alltså det nya valåret igång. För oss som är intresserade av politik är det som OS år för den sportintresserade.
Förra gången det begav sej övergav jag det parti som jag näst intill fick i mej med modersmjölken, Socialdemokraterna för Miljöpartiet.
Jag önskade mej en röd regering men med modiga idealistiska inslag av grönt.
Jag övergav mitt långvariga äktenskap med sossarna för att vänsta med de lite snajsigare Miljöpartiet.
Det kommer inte att ske igen.

Tvärtom är jag så här ett år före valet mer övertygad än på länge om att jag kommer att återgå till "Partiet" om inget uppseendeväckande sker. Jag kan inte tänka mej vad det skulle vara.
Miljöpartiet har jag under de gångna åren känt mej mer än lurad å bedragen av när det kommer till de stora anledningarna till att jag hoppade över skalkarna... invandringspolitiken och miljöfrågan.
På senare tid har jag dock mjuknat i min kritik. Miljöpartiet är pyttelitet i förhållande till Socialdemokraterna och har därefter att säga till om.
Deras val var att försöka mildra smällarna av obekväma beslut eller agera idealister och för lång framtid få en dom på sej som opålitliga och regeringsodugliga.
Samma öde och pest eller kolera val, skulle förmodligen, eller alldeles säkert, drabba ex Vänstern som nu istället framgångsrikt fått igenom en hel del av sin hjärtepolitk i oppositionsställning.
Dessutom har regeringen tagit många bra miljöbeslut som antagligen Mp ska ha cred för.

Nej, mitt beslut om att återgå till rötterna handlar om att jag är förbannat imponerad av hur Stefan Löfven klarat av de gångna tre åren, första året utan sin egen budget.
Stefan Löfven är ingen perfekt partiledare, framför allt ingen god talare eller skicklig debattör. Han är präglad av sin gamla roll som medlare och och förhandlare inom fackföreningsrörelsen. Men alldeles säkert ä det oxå de erfarenheterna som gjort att han klarat av det. Han kan vara otydlig och svävande, ha väl mycket "utsträckta händer" men han är varken arrogant eller hetlevrad som så många före honom. Han är en ärlig, hårt arbetande man, driven av det han tror är bäst för landet.
Jag håller inte med Socialdemokraterna i alla deras beslut, tycker inte allt de gjort är bra, framförallt är jag besviken på hur hårda asylregler vi fortfarande har och hur vi skickar tillbaka människor till Afghanistan som uppenbarligen inte är säkert nånstans. Det... det... är en skam.

Men, eftersom sossarna är ett stort parti som spänner över många åsikter och åsiktsskillnader och eftersom inget parti är i närheten av att göra det bättre så kommer Stefan Löfven få min röst i september 2018 med hopp om förnyat förtroende. 
Vad än alla rasisttroll och alternativ media än säger så står vi inte inför någon systemkollaps. Arbetslösheten minskar. Ekonomin beundras av andra länder. Särskilda satsningar på kvinnohälsovård genomförs. Barn får nu gratis glasögon.
Pensionerna får billigare tandvård och lägre skatt. Stora och viktiga reformer inom skolan är genomförda. Nu höjs barnbidragen äntligen, makt flyttas från Stockholm ut i landet, vinsttak i välfärden, stora å viktiga steg inom miljöpolitiken för att nämna något. Miljöbudgeten har ökat med 73 % under denna mandatperiod.
Sverige tuffar på som tåget trots att Alliansen och Sd gör allt för att få det att framstå som motsatsen och köra fulspel å bråk så fort de kommer åt.

Allt kan inte genomföras på tre år, särskilt inte som de bara haft sin egen budget i två år. Alliansens åtta år vid makten hade raserat mycket av vår gemensamma välfärd och gjort att klasskillnaderna ökade snabbast av alla OECD länderna.
Men mycket är gjort. Många bra beslut genomförda. Många lovande står i frontline.
Tänk vad ännu en mandatperiod skulle kunna göra möjligt!

Puss/ Asta