Det kom en kommentar

Jag fick en kommentar...

Det är så svårt tycker jag! Tror att du kan känna igen dig i min känsla... att uppskatta sin kropp som den är och inte klanka ner på sig själv handlar inte bara om att nära den egna psykiska hälsan, utan det är även ett politiskt, feministiskt ställningstagande. Ett statement! "Här står jag och duger". Och precis som offentliga matdagböcker och eviga träningsredovisningar inte bara handlar om att "motivera dig själv" eller "inspirera", så blir även det ett statement. "Jag duger inte! Därför ska jag förändra mig själv att passa bättre in i den patriarkala mallen". Samtidigt som det självklart gör gott för hjärna, kropp och själ att träna och hålla en balanserad kost. Men det blir slitningar inom oss. Som alltid när det kommer till vad som är bra för oss kontra förmåga att nå dit, samt politik tanke kontra att bara vara människa. Vi som har döttrar har ju, som du också är inne på, ett ansvar gentemot dem! Ytterligare en börda att bära. En aspekt att ta hänsyn till. Att vara kvinna kontra mamma. Ja... vi får kämpa på helt enkelt.
Puss Emelie.

Hon är klok hon min dotter, det är hon verkligen, men kommentaren väckte många tankar.
Det här med att inte tala vikt eller så förakt över den egna kroppen till sina barn är ett av områdena jag misslyckats med mest som förälder.
Till mitt försvar var det delvis andra, mindre upplysta tider, när mina barn var små men jag talade och gnällde ofta över min kropps alla brister högt och ljudligt när de var små. Till mej själv och ihop med mina väninnor.
Det var valkar hit och dit men framförallt mitt dåvarande favorithatobjekt... brösten.
Jag talade om bantning och om operationer jag drömde om.
Och för det där har jag väldigt dåligt samvete.

Min dotter har rätt i det hon skriver. Att som kvinna vara nöjd med sin kropp, acceptera sin kropp även om man inte älskar den alla dagar är ett feministiskt statement. Här står jag... för i helvete... och duger!
Men samtidigt kan jag känna att det blir ännu ett krav, ännu något som vi kvinnor ska leva upp till. Ett på sitt sätt skittufft statement, människan har i alla tider bejakat skönhetsideal därför att det gynnar fortplantningen. Alla däggdjur och en hel del fåglar, insekter och annat levande gör det med. Putsar sina fjädrar, blåser upp sej, kvittrar ljuvt för att attrahera en ev partner och röja undan konkurrensen.
Att finnas bara för sin egen skull, att stå oberörd inför omgivningens tankar om ens knullbarhet... det är inte enkelt därför det finns inprogrammerat i oss. 
Och att göra det för andra, att vara den där förebilden hela tiden, det är nästan lika svårt det.

Jag tycker att jag har kommit väldigt långt. Jag mäter mej inte med andra nu för då må det hända vara pyttesteg, jag mäter mej med mej själv.
Idag skulle jag aldrig, trots att jag nog skulle kunna skrapa ihop pengarna, operera en frisk kropp. Min gräns för att korrigera och dölja åldrande har passerats långt före botox och fillers. Den går vid hårfärgningsmedel och smink. Hårfin skillnad menar somliga, kanske men var å en får sätta upp sina gränser.
Jag har, som jag skrev i inlägget som förekom denna kommentar att jag aktivt arbetar med att få en sundare syn på kroppar. Jag följer inte kvinnor och sidor på sociala medier som får mej att känna mej ful eller fel, jag köper inte tidningar som Amelia eller Tara som på ena sidan har recept på smarriga desserter och på nästa ger tips om hur du tappar tio kilo innan du hinner säga gräddglass.
Istället följer jag massvis med kloka starka kvinnor som stolta visar upp sina naturliga kroppar och låter dem inspirera mej.
Jag har slutat att bära för små kläder. Gick igenom min garderob igår och konstaterade att jag kanske har ett eller två par jeans jag fortfarande kommer i men som sitter åt och tänker att... ja, men då får jag väl ha klänning och strumpbyxor då för jag vägrar att straffa mej själv med linningar som skär in och gör ont.
Jag försöker att i skrift inte benämna mej själv som tjock när det står för synonym med ful eller fel.
Jag uppskattar fylliga kvinnor, kan vända mej om och finna dem vackra.
Samma sak med åldrande kvinnor där rynkor, mjuk hud och grått hår ses som vackert.
Jag har slutat upp med att tänka när jag ser en tjock människa med e magtröja eller kort kjol "varför gör hon så där mot sej själv, varför klär hon sej inte lite fördelaktigt" och tänker istället "vad modig hon är, vad fint att hon känner sej bekväm."
Hon ja. För trots mina framsteg är det fortfarande främst kvinnliga kroppar som bedöms och värderas.

Jag ha kommit långt, jag har lät mej så fantastiskt mycket, synat mina fördomar av alla fantastiska kvinns jag följer. Jag korrigerar mina nedlåtande tankar om den egna koppen regelmässigt och nästan automatiskt. Den tjocka magen blir den goa mjuka magen som burit de fyra mest fantastiska människor i min värld på denna jord.
Jag läste någonstans att kvinnor tänker... det är alltså inte bara jag... hundratals elaka tanka om sitt utseende varje dag. En suck här en pust där över allt som inte är perfekt. Det låter mycket men ta en dag och räkna hur ofta du drar i klänningen, noterar den där nya rynkan, suckar över att byxorna spänner, tänker att håret är hopplöst och vad gula mina tänder är!
Vilken jävla hjärntvätt!
Och förstå kraften, förstå makten, när du hundratals gånger per dag gör motsatsen och tänker generösa, gillande, stärkande tankar.
Hjärnan fungerar så. Det som den matas med mycket tror den på.
Det är därför "fejk it until you make it" fungerar.
Men som sagt, jag faller tillbaka. Samhällets norm, patriarkatets ordning, alla tusentals retuscherade bilder vi ser på en vecka av redan unga, redan smala, redan perfekta kvinnor som ändå inte dög påverkar.
Det och den där parningsbiologin jag nämnde ovan.
Och då kan det räcka med en oskyldig kommentar strax efter man själv noterat en slapp hängig bak med gropar i att "Du ha fått en tantkropp sedan vi var utomlands sist" för att riva inte allt men en hel del av all den där klokheten man mödosamt byggt upp.

Lika lite som jag försöker att inte döma den tjocka tjejen bakom mej i icakön som kanske just idag handlat mest chips och läsk försöker jag låta bli att döma de som arbetar som fan med sin yta och sitt yttre.
Jag tänker att vi är alla offer och man kan kritisera och ifrågasätta fenomen men inte enskilda individer.
Jag vill tappa några kilon, jag vill få tillbaka kondisen så jag kan springa 10 km och jag vill ha den där tajta häcken igen. Det är främst en hälsopryl men det finns en fåfäng parameter som jag inte har lust att försöka dölja.
Det måste få vara så. Trots att jag ä mor till tre vuxna döttrar.
Jag är förebild men oxå en del av det här vi kallar... livet.

Puss/ Asta

 Ps. Varsågod. Jag lägger upp en "fulbild", för att utmana mej själv. För att kanske stärka nån annan. Det var efter att dottern tog det här kortet hon fällde den där tantkroppsrepliken. Jag förstår ju hur hon fick den tanken.
Men det är oxå en bild av en mormor som leker med sitt barnbarn i ljuvligt vatten och som faktiskt... jo men faktiskt... är rätt lycklig där å då.