Kanske det gnälligaste ni någonsin läst

Eländes. Eländes. Elände.
Jag tror banne mej att jag, bortsett från seklets jävligaste förkylning (inne på dag 12 nu), ådragit mej nån form av microdepression sedan jag kom hem från Kos.
Humöret underlättas förstås inte av att jag hostar sönder nätterna, är andfådd som en emfysempatient och har ork som om jag vore 100 år, det gör det inte men det är mer...

Detta satans jävla regnandet som ska hålla på... typ forever.
Jag som älskar hösten och särskilt september. Det är min tid! Soliga dagar, hög luft, klara färger, murriga dofter och mörka kvällar.
Nu känns det som januari. Hatmånaden. Jo västkustjanuari.
Maken har oxå varit förkyld, vi kommer i luven på varandra hela tiden. Allt från muttrande till blixtsnabba världskrig. Om å om å om igen.
Jag är less på allt å alla och jag har inte ens kunnat åka och titta på mitt nya barnbarn eftersom jag är... just det, sjuk.
Fick sjukskriva mej hela helgen och bortsett från att jag alltid känner mej som en skolkare när jag är sjukskriven utan 39 graders feber innebär det karens jag inte har råd med.
Bajs!
Kan faktiskt inte minnas när jag kände mej så här piss i motvind under så många dagar i rad sist. Så här arg, sur och bitter (och ganska ledsen) från att jag vaknar till att jag somnar.

Jag vill bara tillbaka till Grekland. Till kalla öl i swim up baren. Till GT på altanen under småprat med trevliga grannar, till att hoppa bland vågorna i Medelhavet och att busa med Noah i poolen.
Jag vill tillbaka till värme och sol och jag vill bara gråta alt. ta livet av maken när han säger med myndig stämma som om han vore min farsa el nåt att "nästa år ska pengarna läggas på huset och ingen utlandsresa." 

Nä hä. Nu har jag suttit uppe i gått å väl en å en halv timma så nu säger kroppen att det är HÖG tid att vila. Trevlig helg hör ni.

Puss/ Asta