Jo då, själv?

Jag mår inte bra. Det är lite för många relationer som krisar och skaver just nu.
Därav denna samling av ytliga och lite fåniga inlägg.
Om jag inte orkar eller kan skriva om det som är svårt å gör ont, då blir det ytligt i stället.
IRL varianten till det blir när människor frågar mej, så där slentrianmässigt som man gör, "Hur mår du?" och jag inte orkar eller det inte är läge att säga som det är har jag svårt att ljuga och svara "Bra." Då blir det ofta "Jo då, själv?"Det är en liten bortmanövring. 

Igår ringde min mamma. Jag har inte talat med henne på över två veckor. Jag hade varit hemma 10 dagar från Grekland och hon hade inte ringt, inte svarat.
Jag vet att för er med helt normala relationer är det inget konstigt alls, jag pratar inte alltid med mina barn varje vecka.
Men med någon som lever så på gränsen som min mamma, som skulle kunna dö precis när, som helst och som dessutom normalt ringer mellan 5-10 ggr per dag blir det oroligt.
Igår morse innan hon ringde, när jag än en gång ringt å hamnat direkt hos telefonsvararen, tänkte jag att jag ger det fyra dagar till. Då var det två veckor, då ringer jag polisen.
Jag har hunnit tänka rätt många tankar om hur hon ligger där på golvet, död.
Dag efter dag.
Men jag har ingen nyckel och kommer inte in.
Så ringer hon plötsligt. Full. Sluddrig. Talar knappt hörbart. Och hennes första ord är: "Jag saknar Jonas så mycket."
Det brast. Det brast för mej då.

All samlad oro över henne. Alla tankar jag haft.
Och så mitt liv. Jag har varit sjuk i 2 veckor. Jag har det trassligt i mitt äktenskap.
Hunden har varit sjuk och det togs prover för att utesluta cancer, nu var det tack å lov bara en infektion. Noah har börjat förskolan. Min äldsta dotter har fått barn.
Massor har hänt och hon tänker som vanligt, som alltid, på sej själv.
I trettio år har samtliga våra samtal inletts med att hon är arg/ orolig/ledsen/ rädd kring min lillebror. Varesej hon är nykter eller full. Alltid honom. Alltid hennes problem.
Och det brast. Jag bad henne fara å flyga för att göra ett långt samtal monolog kort.

Hur många gånger kan man göra slut med sina föräldrar?
Jag vet. Jag gör slut å tar tillbaka.
Min äldsta dotter sammanfattade denna ambivalens så fint att jag styrs både av mitt inre barn och mitt vuxna kloka jag. Av förnuft och känsla.
Av vetskapen att jag inget kan göra för min mamma och att hennes problem oxå blir mina och samtidigt ansvarskänslan då hon är svårt sjuk. Sorgen av minnet att inte bli älskad, sedd, vald och vreden när det sker igen.

Jag tar henne säkert tillbaka igen. Säkert. Men just nu är numret blockat och jag måste försöka resa mej upp. Det är som sagt inte bara mamma. Det är inte bara hon. Jag känner mej rätt ensam.

Puss/ Asta