6 månader med Bente

I ungefär 6 månader har vi delat stigar nu, jag och Bente-Nora.

Jag hämtade henne från Norge bara dagar efter att jag mist min Gottfrid.
Jag köpte hund emot allt förnuft som går. Impulsartat, känslostyrt, utan bakgrundskoll och utan att känna efter.
Det kunde ha blivit hur fel som helst.
Jag var orolig över att sorgen skulle göra att jag inte kunde knyta an till henne så som hon förtjänade.
Jag hoppades att jag skulle älska henne ändå, men att det skulle bli lite lagom eftersom jag inte köpte en valp.
Jag tyckte hon var liten å eländig och inte särskilt söt när jag först såg henne.

Och nu, ett halvår senare...
Jag är tokig i denna flicka. Jag älskar och avgudar henne.
Att jag inte har haft henne från att hon var valp, att inte ha burit på henne, valt henne ur en kull, väntat på att hon ska bli leveransklar... ja, det spelar ingen roll.
Min kärlek till henne skulle omöjligt kunnat varit större om jag haft henne från början.

Hon är så rar.
Alla som verkligen känner henne säger just det, hon har en så rar personlighet.
Hon är en så kärleksfull, försiktig och personlig liten flicka.
En sån prinsessa.
Mitt hjärta fullkomligt svämmar över av kärlek till henne.

6 månader.
Man blir hemmablind förstås.
Jag ser att hon lagt på sej. Att hon ser sundare ut.
Men jag oroar mej mycket över att hon fortfarande är väldigt osäker och lättstressad. Hon har gjort stora framsteg, absolut, men fortfarande går det trögt och jag blir ibland så frustrerad av att jag vet så lite om henne.
Varför hon reagerar som hon gör.
Allt som oftast känner jag att min kunskap inte riktigt räcker till.
Att jag inte förstår henne och därmed inte vet hur jag bäst kan hjälpa henne.
Jag är oxå onödigt blödig med henne. Har svårt att utsätta henne för det hon finner obehagligt och gör hellre lustfyllda saker.
Miljötränar för lite.
Men kanske är det oxå så att hon behövt tid att landa.
Om det är läskigt bara att gå i ett villaområde eller att det kommer en man på besök så kanske  bussturer och stadsvandring kan vänta lite. Typ till nu.

Oavsett hur slutresultatet blir med henne så kommer jag att anpassa livet efter henne.
Hon är fantastisk med barn. Hon är en klippa med andra hundar, bortsett från att jag tycker hon borde ta för sej mer.
Och hon är en sån tröst, trygghet och glädje för mej. Varje dag. I alla situationer.
Min prinsessa. Jag vet inte hur jag klarat mej utan henne.
Och numera tycker jag att hon är vacker.

Puss/ Asta