Hur ser du på bitterhet?

Min mormor var mycket. Hon var vår familjs stora matriark.
Den kärleksfulla. Den samlande. Den som fixade allting.
Herre gud vad hon fixade. Allt ifrån familjemiddagar till att nattetid hämta ut pengar i bankomaten för att hennes kriminella barnbarn stod i skuld till än mer kriminella människor. Ta hand om sina alkoholiserade döttrar.
Stå ut med en dement make och därefter sorgen som hon aldrig tog sej ur.
Mormor var mycket. Jag älskade henne och jag var ofta så arg på henne.
Välförtjänt ska jag säga. Mycket välförtjänt ilska.
Men jag har aldrig haft någon, varken förr eller senare, som brytt sej mest om mej. Som älskat mej så ovillkorligt.
När jag tänker på mormor så... och förlåt om det låter elakt... så är bitterhet det ord som kommer upp klarast.
Herre jävlar så bitter min mormor var. På allt. På livet självt.
Bitter på allt och alla. Vänner och fiende. Kända och främlingar.
Alltid, alltid snörpte hon på munnen och hade nåt nedlåtande att säga.
Hur bra allting än var här o nu visste mormor med säkerhet att det skulle gå åt helvete... förr eller senare.

Länge var jag så rädd för den där egenskapen. Att ha blivit smittad. Att bära på den själv. Bitterheten. Jag kunde inte tänka mej en mer oattraktiv egenskap.
Jag ville inte vara avundsjuk. Inte svartsjuk. Inte messnäll. Inte rädd. Men jag ville VERKLIGEN inte vara bitter.
Med åren har jag ändrat inställning till bitterhet.
Bitterhet är för kvinnor en högst relevant reaktion på omvärlden.
Vi HAR jävligt mycket att vara bittra över.
Nu kan jag tycka att med allt som är, hur det faktiskt är att vara kvinna, vore det väl jävligt korkat... infantilt... att inte vara bitter?!
Men det är oxå skillnad på bitterhet och bitterhet.

Befogad bitterhet som ett svar på... jag vet inte... orättvisor i samhället, ett kasst äktenskap, usel lön, otacksamma ungar (eller föräldrar) eller vad det nu må vara känner jag ingen som helst rädsla för att "drabbas" av.
Däremot den andra sorten... mormors sort... den där att ständigt gå runt och se fientligt på sin omvärld den vill jag inte ha. Så vill jag inte va. Och likt förbannat känner jag att jorå... äpplet faller inte så himla långt från päronträdet.
Jag går ofta runt och muttrar tyst å ilsket i mitt huvud.
Tänker ut utskällningar som jag vill ge en uppsjö av människor. Ord för ord. Dräpande. Slagkraftigt. Elakt.
Ibland även rena hämndaktioner.
Surar. Biter ihop tänderna. Glömmer att jag är ledig, solen skiner och jag har det förbannat bra.
Ofta.
Och så vill jag inte vara. Den sorts bitterhet vill jag inte ha i mitt liv eller i mitt blodomlopp.

Det låter som om jag är en fruktansvärd människa!
Jag har charmiga och älskvärda egenskaper oxå... jag lovar.
Men det där med prägling under uppväxten är tunga grejer. Tyvärr.
Det krävs hårt jobb att bryta. Men jag vill inte att mina barnbarn efter min död ska säga: Mormor/ Farmor hon var ju så... så bitter.

Puss/ Asta