Efter att inte ha lyssnat på Mia&Anna på säkert ett halvår gjorde jag det idag på dagens promenad. Och då fattar jag ju (så klart) inte hur jag kunnat vara utan dem så länge.
De talade om det där med att när allt blir lugnt å tryggt å fint å ledigt, när man ligger på stranden och lyssnar på måsarna som skriker och vågorna som slår, när man har all tid i världen och allt är som det ska DÅ vaknar oron i en.
Då börjar någonting rooopa nerifrån magtrakten.
Ens inre äsping.
Redo att hugga.
Varför?
Ja det är ju inte konstigt alls. Därför att det blir tyst.
Alla andra ljud å störningar har tystnat. Man har tid att känna det där.
Betten.
Jag kan i alla fall känna igen mej en hel del.
"Lillebror" som känt mej länge brukar påpeka det när han läser mina statusuppdateringar och blogginlägg mitt i semestrarna att "Nu har du varit ledig för länge. Nu är du så där grubblig igen."
Och det är helt sant. Jag blir så där grubblig.
Usch vad det skaver.
Aj vad jag är ledsen.
Borde jag göra si
Kan jag leva så.
Jag har inga "nya" problem. Det jag grubblar å sörjer över har funnits med mej länge. Borde jag förändrat för länge sen. En del ting för ett år sen. Andra för 30 år sen.
Och DET är faktiskt nästan alltid min stora tröst, DEN vetskapen skulle kanske fått en annan människa med en annan personlighet att vilja hämta repet, men för mej så är det en tröst och nåt som lixom kallar tillbaka ett lugn.
Ingenting är värre just nu än vad det var i går eller förra veckan.
Förra månaden var läget exakt det samma men du var ändå glad, minns du det?
Så resonerar jag med mej själv. Så stillar jag min äsping.
(Om jag inte helt sonika dränker den i 5 glas vin.)
Hur gör du?
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare