Praise the lord. Den är här!

Den är här!
Som jag har längtat.
Med besatthet längtat efter tredje säsongen av The Handmaid's Tale ända sedan jag såg den så vansinnigt spännande avslutningen av säsong två i somras.
Detta är den bästa tv serie som någonsin gjorts och trots att den gavs ut som bok redan 1985 känns den mer aktuell än någonsin, historien om June och de andra tappra  kvinnorna i Gilead.

Jag spar lite på den. Till i morgon eller i övermorgon. Suger på karamellen.
Men ikväll såg jag det sista avsnittet i säsong 2 och vilket avsnitt det var!
De många överraskningsmomenten  jag upplevde första gången jag såg avsnittet var ju inte där så klart men jag njöt desto mer av historien och jag fulgrät flera gånger.
För mitt i all vansinnighet och tragik så finns det så mycket som är vackert.
Kärlek. Vänskap. Systerskap. Hopp.
Alltså om du ännu inte sett den här serien så beordrar jag dej att göra det!
Det kommer vara en av ditt livs viktigaste uppmaningar.

Det är en påhittad historia. Om en dystopisk framtid. Religiösa fundamentalister har tagit över USA och kvinnor lever... i olika former... som slavar strikt efter gamla testamentet.
Fertila kvinnor hålls som babymaskiner och våldtas i ceremonier.
Kvinnor får inte tycka, inte tänka, inte läsa, inte skriva.
Genom framförallt huvudpersonen June får vi tillbakablickar på USA, på hur det var innan, på hur de borde ha reagerat och protesterat när rättigheter började tas ifrån dem. På hur feminismen och systerskapet vaknade allt för sent.
Därmed är det är oxå en historia som påminner oss mycket om det vi ser idag.
Där kvinnors rättigheter och jämställdhet tar ett steg fram och sen två tillbaka.
DET gör serien så oerhört (ruskig) bra.
The Handmaid's Tale visar på systerskapets oerhörda kraft och skönhet.
På vad vi kvinnor är kapabla till om vi håller samman.

Så gör det. Håll systerskapet samman. Och se för bövelen serien om du inte redan gjort det.

Puss/ Asta