Vad tror ni?

Jag funderar ofta på det där med självkänsla.
När man får den?
Har alla den från början?
Vem eller vad som ger den?
Vem eller vad som tar den?
Och om det... i motsats till vad jag tror... går att bygga den?
Vad tror du? Jag är uppriktigt intresserad av det här så det vore jättekul om du svarade här eller på facebook för er som har mej där.

Jag har jobbat med mitt inre mer än de flesta skulle jag tro vilket inte vill säga lite i vår tid. Främst genom åratal av terapi och ännu mer tid... massvis av mer tid... i att analysera mej själv.

Jag var en liten osäker, rädd och rätt ful unge.
Jag hade en kass uppväxt och ännu sämre gener.
Vore vi hundar så hade min mamma å pappa aldrig fått gå i avel, det är ett som är säkert.
Jag hade egentligen inga förebilder och jag fick sällan höra att jag dög, än mindre att jag var bra.
Mitt självförtroende som barn och ung vuxen var bedrövligt.
Det har jag på många sätt åtgärdat.
Genom all den där terapin, all den där analysen och kanske framförallt genom att låtsas. Fake it until you make it.
Att träna upp självförtroende är kanske något mer tidskrävande än att träna upp kondition men inte särskilt mycket mer komplicerat.

På många områden har jag idag ett hyfsat självförtroende.
Jag går inte runt och inbillar mej att jag är störst, bäst och vackrast men jag känner för det mesta att jag är tillräckligt smart, social, snygg, empatisk eller vad det nu må vara.
Jag räcker till. Jag har mina brister (gudarna ska veta att jag har mina brister) men jag räcker till. Åtminstone i det som är viktigast för mej.
- som mamma
- som mormor/farmor
- som oerfaren barnmorska
- som hundägare
- som vän
- som hustru (där är jag mer än han förtjänar)
- som feminist
- som människa
- som kvinna i att attrahera
- som dotter? Nja, kanske inte men det krävs 2 för att dansa tango.

Men det där med självkänslan... vem jag är i mej själv utan att prestera, ja där kommer jag inte vidare och jag har nog insett att det är så det är. Så det får vara.
Jag har ingen tilltro till mej själv bortom alla roller, ingen känsla för mitt eget värde.
Har jag någonsin haft det?
Togs det ifrån mej när jag var liten?
Eller ser genfördelningen jag tilldelades ut sådan att jag föddes utan?
Jag vet inte.
Arv har en stor betydelse. Miljö likaså.
Och här är hjärnan oerhört mycket svårare att lura.
Jag kan förklara. Med en på alla sätt frånvarande pappa. En (för mej) känslomässigt frånvarande mamma. Övergrepp och utsatthet.
Men jag ser på människor som jag känner väl och som jag vet vuxit upp under mycket mer stabila och kärleksfulla förhållanden och där självkänslan lika fullt är... skit.

Vad tror ni?
Och visst är det spännande att fundera kring?

Puss/ Asta