Tick tack

Alltså jag ägnar rätt så mycket tid åt att känna efter att det skaver.
Jag vill inte, men jag gör det ändå.
Jag ägnar rätt så mycket tid åt att gå runt å känna mej olycklig.
Nej, inte direkt olycklig men otillfredsställd med en massa som skaver.
Jag å min äldsta dotter talade om det härom dagen. Hon berättade om en dröm hon hade kring sitt liv. Något som kändes som ett måste. Något hon inte kunde stå ut utan.
Och sen så sa hon just det där, Ni vet... 3 friska barn, en nybyggd villa, en hyfsad man. Och ändå, står inte ut.
Så bortskämt. Det är verkligen det.

Jag är likadan. Tänker mycket på livet. På allt jag välsignats med.
Jag är LÄTT en av världens mest privilegierade procent.
Jag lever i fred.
Jag har tak över huvudet.
Jag lever i ett demokratiskt land.
Jag kan läsa och skriva.
Jag kan röra mej obehindrat.
Jag är frisk.
Jag har friska barn.
Jag har ett meningsfullt yrke.
Jag kan äta mej mätt.
Det finns människor jag älskar.
Det finns människor som älskar mej.
Jag behövs.
Och ändå...
Den rika, vita, fria kvinnans privilegium.
Att ynka. Längta. Sakna. Ändå.
Vad är på riktigt brister? Sådant som förtjänas lyssnas till.
Vad är en läggning av "att aldrig vara nöjd" och att vara bortskämd?
Jag vet inte.

Den här femtioårskrisen rör mej på riktigt.
Påminner mej om att tiden tickar ut.
Tick tack, tick tack.
Får mej att fundera på vad som på riktigt är viktigt.
Hur jag en dag summerar livet.
Ett har jag förstått.
Alla val man gör får konsekvenser. Positiva och negativa.
Och du vet bara hur livet blir för den väg du väljer.
De andra... kan du bara spekulera kring. Du vet inte.
Tick tack.

Puss/ Asta