Mammatankar

Nej, jag ska inte påstå att det är samma för alla.
Jag kan bara tala för mej själv. Jag har tre döttrar och en son.
Jag älskar dem alla lika mycket men på olika sätt och av olika skäl.
Jag har haft lättare och svårare perioder med dem alla.

På många sätt står jag närmare mina döttrar. Det är inte konstigare än att vi är kvinnor och ser världen på samma vis och har fler gemensamma intressen.
Vi är kvinnor. Mammor. Döttrar. Feminister. Vänsterorienterade.
Mina flickor ÄR väldigt mycket mina flickor... vi är lika i sätt att tänka å vara även om generationsskillnaden ibland gör att vi har olika perspektiv.
Jag är otroligt stolt över dem och sätter stort värde på deras vänskap.
Jag umgås mer med mina döttrar än vad jag gör med andra vänner, de är mina förtrogna.
Och så är du ju feminist med tänker kanske någon som inte riktigt förstått, du snackar ju ner alla män.
Mmmm. Jo. Det är sant. Jag är väldigt kritisk, inte egentligen till män men till mansrollen och mäns beteende.
Men samtidigt, samtidigt har jag nog alltid sett sonen i ett mer förmildrande ljus än flickorna.
De säger det i alla fall, döttrarna lite hånfullt och retsamt. Saker som att jag alltid varit så stolt över honom. Allt han presterat har varit så märkvärdigt.
Att jag får ett särskilt ljus i ögonen när han kommer. Ett särskilt mörker när han inte gör det.
Och så är det kanske...

Det är nåt särskilt med att vara mamma till en son.
Inte större. Inte finare eller bättre. Men nåt annat.
Jag kräver inte samma av honom.
Jag blir inte arg på samma sätt av honom.
Jag ifrågasätter honom inte på samma sätt.
Det är inte rätt eller rättvist förstås men det är så det är.
Jag vet inte om det är för att han är pojk...son... eller om det är för att han är enda sonen.
Det är lite som med hundarna när jag haft tikar och hanhundar.
Tikarna har vuxit upp och blivit jämbördiga. Hanarna har alltid varit mina bebisar.
Jag kan ju se att sonen är en vuxen man, chef, större än mej, sambo och snart pappa till fyra barn... men nåt gör att han alltid är min lilla.
Som jag inte kan kräva för mycket av. Inte bli för sur på. Tassa lite kring. Tindra en smula för.
Ja, det rimmar jävligt illa med mina feministiska ideal men ni med småbarn som läser, som har både söner å döttrar, kan ju vänta med att döma mej tills de är vuxna. Eller i alla fall minnas mina ord.
Kanske är det något freudianskt? Jag tänker på mina känslor för min pappa.
Som trots alla turer som varit i det närmaste klarar sej undan min kritik, lindas in i något som närmast kan liknas vid en asexuell förälskelse från mitt håll.
Lite som med sonen. Vad han än gör (eller inte gör) så är det i ett förlåtande skimmer jag ser på honom. Min lilla. (30 nästa år.)

Människan... eller i alla fall den HÄR människan som driver denna bloggen... är jävligt märklig.

Puss/ Asta