En lånad lista som sammanfattar året.

 


Lånade Underbara Claras årssammanfattning. Hennes kan du läsa här.

Gjorde du något 2019 som du aldrig gjort förut?
Började sova med tyngdtäcke.

Genomdrev du någon stor förändring? Nej. Inte åt det bättre i allafall. Började se på Hem till Gården.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej, men Dotter nr II fick sitt första barn, en liten Ivan. Stor lycka.

Vilket datum från år 2019 kommer du alltid att minnas?
Kan inte säga att jag minns något datum men däremot fanns det ju en hel del fina händelser. Makens o mitt överaskningaskalas, Jonas Gardell, när äldsta dottern och jag sov på hotell.
Ivans födelsedag finns jag så klart.


Dog någon som stod dig nära?
Min son och svärdotter förlorade sitt 4:e barn sent i graviditeten. Lilla Kiara.
Att hon inte fick leva är en sorg. Att sonen och svärdottern tvingas leva med det en annan.


Vilka länder besökte du?
Höll mej i Sverige.


Bästa köpet?
Är nog min fula hundjacka. Den fyller alla funktioner jag hoppats på.


Gjorde någonting dig riktigt glad? Flera saker så klart men bortsett från Ivans födelse så tänker jag spontant på födelsedagsfesten som mina döttrar anordnade för mej och min familj.

Saknade du något under år 2019 som du vill ha år 2020? 
Ja. Massor av saker.

Vad önskar du att du gjort mer?
Sprungit.


Vad önskar du att du gjort mindre?
Retat upp mej på okända män på sociala medier. Överlag slösat för mycket liv där.

Favoritserier från året som gått?
The Handmaids Tale. Vår tid är nu. Bonde söker fru.

Bästa boken du läst i år? 
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Största musikaliska upptäckten?
Lyssnat på samma musik som alla andra år.

Vad var din största framgång på jobbet 2019? 
Nej, jag vet inte. Förhoppningsvis har jag väl samlat på mej ytterligare erfarenhet.

Största framgång på det privata planet? 
Det är kanske just det som gör att 2019 känns lite tungt, jag känner inte att jag gjort några framgångar varesej på jobbet eller privat. Jag känner snarare att allt blivit lite sämre. Kanske är det här det ligger, den där känslan som jag inte riktigt kan fånga eller sätta ord på. Stando... det är aldrig bra.

Största misstaget?
Man minns det senaste bäst. I gott och ont. Så bäst minns jag att jag ett misstag i julhelgen.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?Jag tycker de flesta år delar ut både sött och salt. När 2018 tog slut tänkte jag på året som otroligt tungt. Ett av mina barn ville inte ha kontakt och Gottfrid hade dött vilket tog enormt med livslust. Men nu med lite perspektiv kan jag ändå se att stora delar av -18 var fint med en fantastisk och varm sommar.
Förmodligen blir det likadant med -19. Av nån anledning är detta år mer suddigt, jämngrått kanske, och utan enskilda saker att hänga upp det på.


Vad spenderade du mest pengar på?
Bente. Absolut.

Något du önskade dig och fick?
En sommar som blev hyfsat varm med många bad. Ett barnbarn. Kontakt med alla mina barn. Fina stunder med Bente-Nora.


Något du önskade dig och inte fick?
Harmoni


Vad gjorde du på din födelsedag 2019?
Hade en fin dag hemma. Först med vänner och sedan med barnen.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja. Inställning. Mer av jävlar anamma. Att unna mej att må bra.


Vad fick dig att må bra?Promenader med Bente. Att bada i havet. Skratt med vänner. Förlossningar jag bistått. Barnen. Barnbarnen.


Vem saknade du?
Gottfrid.

De bästa nya människorna du träffade?
Måste vara Ivan va?!

Mest stolt över?Mina barn. Mina barnbarn. Min hund. Alltid. 

Högsta önskan just nu?
Balans och mer harmoni

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? 
Planen är: Allt. Farhågorna: Inget :)

Puss/ Asta

Asta recenserar "Allt jag fått lära mej" av Tara Westover

 

Så här står det att läsa om boken:
Boken är den amerikanska författaren Tara Westovers internationella bästsäljare om en uppväxt där hon lär sig att förbereda sig för domedagen istället för att plugga matte och historia och umgås med andra barn. Hennes storebror blir den som kommer hem med nyheten att det finns en annan värld bortom gården en värld som kan ge henne ett helt annat liv.
På en gård vid bergets fot i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. På somrarna hjälper hon sin mamma att koka örter och på vintrarna arbetar hon i sin pappas skrotverkstad. När hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes storebrors ben börjar brinna, åker familjen inte till sjukhuset, hennes mamma behandlar såren med örtomslag. Familjen är mormoner och survivalists de lever helt avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy, Martin Luther King.

Som sagt, "Allt jag fått lära mej" handlar om Taras uppväxt i en stor syskonskara. Föräldrarna är Mormoner och föraktar allt vad utbildning och vetenskap heter. Barnen skall undervisas hemma men det blir inte så mycket bevänt med den saken, istället får de hjälpa pappan på hans skrotupplag och mamman med hennes hokuspokusoljor.
Det är en historia om en barndom i en fanatisk miljö men det är lika mycket en berättelse om att växa upp med en psykiskt sjuk pappa som "lider" av storhetsvansinne, förföljelsemanier, ohämmade aggressioner och periodvis djupt tungsinne.
En miljö där patriarkala strukturer får härja, där kvinnor och även småflickor har en oändligt massa regler att rätta sej efter för att inte betraktas som horor.
Djävulen lurar överallt och det mesta som har med att tänka en enda tanke fritt betraktas som ett verk av Satan.

"Allt jag fått lära mej" handlar om en ung flickas hunger över någonting annat och drift att skaffa sej kunskap och utbildning och det är fascinerande att se vad hon kan åstadkomma helt på egen hand.
Men den handlar oxå om hur stark den där självbilden som man får under sin barndom är och vilken kärlek och lojalitet Tara trots allt har till sina föräldrar och sin familj. Hur kunskap och utbildning ändå inte är en garant för att slå sej fri.

Jag brukar inte uppskatta sådana där självbiografier. Särskilt inte tragiska sådana. Hur intressant en barndom eller ett livsöde är så håller det sällan särskilt hög romankvalitet. Men "Allt jag fått lära mej" var Barack Obamas favoritbok förra året så vad fan, då fick man ju ge den en chans.
Språket är inget att yvas över, men det är inte heller dåligt, storheten ligger i Tara Westovers barndom och uppväxt. I historien själv.
Jag ger den en 4:a i betyg och tror att jag kommer att minnas den länge!

Puss/ Asta

Fast jag är rätt bra på...

💛 Jag är bra på att skriva listor.

💛 ... för alla möjliga tillfällen.

💛 Jag kan kallprata med i princip vem som helst

💛 ... och se bekväm ut (även om jag inte är det.)

💛 Jag kan se chill ut även om jag är jättenervös.

💛 Jag är grym på att baka bullar.

💛 Jag är världens bästa hundmamma.

💛 Jag skriver långa handskrivna brev

💛 Läser ut en roman hyfsat snabbt om jag vill.

💛 Jag är hyfsad på japanska.

💛... Nej, jag skojade bara. Jag kan inte ett ord.

💛 Jag är fruktansvärt envis.

💛 Jag är starkare än vad man kan tro.

💛 Jag är rätt grym på att sticka svårstuckna patienter.

💛 Jag har hög tröskel för skitiga golv

💛 Jag är bra på att bygga lego och leka med dinosaurier 

💛 Jag är en hyfsad bloggare (när jag inte skriver listor.)

💛 Jag är bra på att hantera hunger. Äter oftast bara 1 gång per dag.

💛 Jag är bra på att se ut och fungera som vanligt utan sömn.

💛 Jag är bra på att förlåta och sätta mej in i andras perspektiv.

Puss/ Asta

20 saker jag önskar jag var

💚 Jag var en sådan som älskade att träna.

💚 Jag var mer chill i sociala sammanhang

💚 Att jag älskade att laga mat och njöt av att komponera måltider

💚 Att jag kunde tro på att jag är "förlossningsbarnmorskamaterial."

💚 Att jag hade karaktär och gjorde så som jag bestämt.

💚 Att jag kunde sova som normala människor kan. Som jag kunde förut.

💚 Att jag hade en förälder el åtminstone äldre släkting att emellanåt luta mej emot.

💚 Att allt inte var så bråkigt omkring mej.

💚 Att jag var noga med ordning å reda och hade fasta rutiner för detta.

💚 Att jag kunde tro att jag duger

💚 Att jag var en jävel på att sjunga

💚 Att jag inte alltid måste vara så "mycket."

💚 Att jag inte alltid måste berätta om mina tillkortakommanden för varenda människa.

💚 Att jag gillade kål, linser och annat vegetariskt.

💚 Att jag inte överfört min ängsliga själ på barnen.

💚 Att jag var bra på engelska

💚 Att jag inte var så lat

💚 Att jag hade en vän att ringa mitt i natten.

💚 Att jag var någon bortsett från mamma, mormor å farmor

💚 Att jag inte behövde älta allt hundra tusen gånger.

Vad önskar du att du var?

Puss/ Asta

Jag är rasande

Den 25:e november hade 22 kvinnor mördats i vårt land i år. Jag vet inte hur många som tillkommit sedan dess men 2 kvinnor mördades under julhelgen i alla fall.
Det väcker en sådan vrede i mej.
Att så många kvinnor blivit bestulna på sitt liv.
Att samtliga är dödade av män.
Att samhället inte reagerar.
Vad fan är det?!

I de allra flesta fall när kvinnor mördas står deras partner eller deras fd partner för dådet. Den absolut farligaste situationen för en kvinna är när hon bestämt sej för att lämna en våldsam och kontrollerande man.
84% av alla kvinnomord ser ut så här.
I5 % av kvinnomord begås av ett vuxet barn, nästan alltid en son.
Mindre än 1% är vansinnesdåd, begångna av främlingar.
Män som mördar kvinnor återfinns i alla samhällsklasser och bland alla nationaliteter. Det som ofta skiljer dessa mördare från andra mördare är att det är relativt vanligt att de är tidigare ostraffade. Att de inte finns i polisens register.
Bakom varje mördad kvinna finns tusen och åter tusen kvinnor som i sin vardag lever under våld, kontroll, hot mot sitt, barnen och husdjurs liv. Ett liv i terror.

Varför står inte inrikesministern med rynkad panna på presskonferenser och talar om detta mördandet?
Varför debatteras det inte var och varannan vecka i riksdagen?
Varför kommer det inte upp krisrubriker på löpsedlarna och varför hittar inte polisen på flashiga namn som: Operation Rimfrost för att få stopp på skiten?
Är det för att det handlar om kvinnor?
För det finns en gammal fin kultur i det här landet om att familjetvister skall skötas privat.
Är det därför en grov misshandel av en kvinna rubriceras som Hemfridsbrott, tidningarna skriver Mordbrand när en man satt eld på hela sin familj och rapporterna talar om Familjetragedi när en man dödat sin fru och sina barn för att sedan försöka ta sitt liv?
Det är mord det handlar om!
Jag kan inte tänka mej att samhället på något sätt skulle acceptera att 25 skötsamma män mördades i sina hem varje år.
Och så talas det om Manshat? Rabiata feminister som hatar män.
Alltså, snälla ni.

Det saknas pengar. Det saknas resurser.
Men jag tror inte det är det viktigaste.
Viktigare är att det saknas kunskap hos polisen som organisation och hos den enskilda polismannen.
Det saknas engagemang. Det saknas attityd och det är för lågt prioriterat.
Varför lägger polisen en massa pengar på att hålla isär supportrar i olika fotbollsderbyn? Varför lägger polisen en massa polisiära resurser på att skydda nazister som vill demonstrera?
Det kan de väl få lov att göra NÄR inte en enda kvinna i vårt land mördas i sitt hem av den hon lever eller har levt ihop med.
Händelsen i Kungsbacka med kvinnan som faktiskt ringer polisen mitt i julhelgen och som ändå blir mördad timmarna senare visar detta med all önskvärd tydlighet.

Jag är rasande!
Rasande!
Inte ett jävla ord till om "inte alla män" säger jag bara.
Inte ett jävla ord till om manshat.
Lös problemet.
För fan!

Puss/ Asta

Må bästa kvinna vinna

Jag brukar inte ge några nyårslöften överhuvudtaget.
Jag bara bryter dem ändå.
Ändå formulerar jag alltid någon form av tanke.
En förhoppning.
En önskan.
En strävan.
Ett försök.

I år har jag mina mest ambitiösa tankar någonsin om nästa år.
Och hela tiden tänker jag att det kommer skita sej å jag kommer sitta där i slutet av december-20 och känna mej mer misslyckad än nånsin.
Men jag försöker tysta de där tankarna och tänka att man måste sikta mot stjärnorna för att nå till knäskålarna.
Om jag utfärdar en jävla massa förhoppningar och önskningar så kanske jag når några stycken.
Då säger den där pessimistiska jäveln i mitt huvud att alla vet att man ska göra små förändringar om man vill lyckas. 

Well, åt helvete med små förändringar. Jag har prövat det. Nu prövar jag nåt nytt.
Det är inga förändringar som människor i allmänhet kommer märka.
Jag kommer inte komma till jobbet och bara käka ett salladsblad, jag kommer inte att plötsligt hänga på krogen varje ledig stund heller och med största sannolikhet inte färga håret blått.
Men jag har analyserat och kanaliserat en del som stjäl energi ur mitt liv och som jag på allvar måste försöka förändra.
Jag har förhoppningen om att en sak ska ge en annan.
Att en god vana tar så mycket plats att den knör undan en dålig.
Jag förlitar mej inte på motivation för den ska gudarna veta är klen hos mej men däremot har jag rätt gott om envishet och tjurskallighet.
Så, jag ska detoxa ut en massa skit och fylla det med vettigare saker.

Jag har skaffat mej ett collegeblock som jag skriver i.
Listor. Mål. Förhoppningar. Belöningar. Pepp.
Sånt går jag igång på.
Samtidigt blir det tydligt hur bedrövligt låg självkänsla jag har.
Jag skrev en lista om vad jag drömmer om 2020.
Den behövde inte alls begränsas av nånting.
Inte av tid, förutsättningar, pengar eller något annat.
Jag skulle kunna formulera att jag ska skriva en debutroman som vinner Augustpriset. Att jag springer Maraton till sommaren. Att jag vinner 10 miljoner på hästar. Att jag blir oumbärlig på mitt jobb.
Dröm stort. Sätt inga hinder.
Men jag kunde inte ens förmå mej att tro på att jag skulle kunna klippa Bentes klor. Eller att det skulle vara möjligt för mej att sluta med sömntabletter.
Inte ens i mina drömmar.
Tvärtom var det som om den där elaka rösten gick alldeles bananas av att jag försökte ta mej sådana där friheter.

Att boja den där elaka jäveln...
Det är nog det som alla mina planer mynnar ut i.
Vågar inte tro på att jag lyckas dräpa henne eller fullständigt tysta henne men hon ska i alla fall få jävligt mycket mindre luft under vingarna.
Meningen med alla förhoppningar. Resultatet av allt mitt arbete.
Jag ska komma ut som en starkare person vid årsskiften 20/21 än vad jag är nu.
Starkare, på alla sätt.
Vi får väl se säger "hon."
Ja, vi får se säger jag.
Må bäste kvinna vinna.

Puss/ Asta 

Det var denna dagen det.

Det har inte varit bilden av sinnesfrid min jul.
Inte i förrgår. Inte igår. Och verkligen inte inledningen av idag.
Jag har varit förbannad och ledsen på halva världen känns det som.
Och jag som skulle njuta, chilla och vara så harmonisk i år.

Men till slut blev det ändå väldigt fint. Med lejonparten av mina kära samlade (sonen å hans familj träffar jag imorgon.)
Maten blev god, julklapparna utdelade, jag fick agera tomten som vanligt och ingen mer än Bente kände igen mej, vi vuxna slöt fred och barnen var nöjda.
Tindrande, lyckliga, förväntansfulla finklädda ungar... det är väl ändå det som julen går ut på?!
Ja. Kanske handlar det om solidaritet, gemenskap och en bebis som föddes för dryga 2 tusen år sen med men nästan. En viktig del av julen åtminstone.

Visst det är köphets och överkonsumtion å det ena med det tredje men få saker slår att se barns klotrunda ögon när de möter tomten. Nervositeten, fnissen, lyckan över att julens (för dem) stora moment äntligen är här.

Jag sitter ganska nöjd nu ändå.
Och som vanligt tänker jag att "ja men nästa år... nästa år, då jävlar ska det mysas hela tiden." 
Mmmm. Vi får väl se.

Det är ju, för många av oss, en sårbar tid.
Bristerna både i sej själv och i sina relationer blir tydligare då.
Alla andra är ju så jävla lyckliga å kära å har så rara barn å så mycket snö och allt är bara kärt å fint å harmoniskt.
Så kan det kännas.
Trots att man egentligen vet att det inte är så. Att alla har sitt. Och kommer få sitt om inte annat.
Och just i år har jag fina, glada, nöjda barnbarn som sussar i sina sängar.
Nöjda.
Eller som Noah sa: Mormor det var verkligen en fin och glad jul i år!
Det var det.
Eller det blev det i alla fall.

💝 God Jul på er.

Puss/ Asta

Istället för årskrönika.

I år är första gången på gud vet hur många år som jag inte har satt samman en årskrönika. Normalt sammanfattar jag varje månad i min almanacka och kan gå tillbaka och titta vad som hände månad för månad. Det har jag inte gjort i år.
Inte heller har jag skrivit i min dagbok, en sådan variant där 10 år får plats.
Jag vet inte varför. Men jag ska skärpa mej nästa år.
Jag är en sådan där som tycker om att skriva listor. En sån som mår väl av bokslut.

Det blir alltså inget månad för månad inlägg här. Men fritt ur minnet, vad som just idag poppar upp, ska jag ändå få ner. Det som varit viktigast. Eller som åtminstone fastnat.

Två barnbarn har jag fått. Det tar väl störst plats.
Lilla Kiara som inte fick leva och som är en liten ängel någon annanstans.
Det har självklart påverkat oss alla och mest av allt så klart min son och svärdotter.
Dotter nr II fick sin lilla Ivan. En blond liten underbaring. Väldigt lik sin pappa och just nu med magknip. Det är så skönt att han är på utsidan.



Maken fick jobb och i ett slag fick vi mer pengar och jag mer space.
Noah började Montessori och en stor oro över att han inte hade kompisar försvann.
Yngsta dottern fortsätter sin lärarutbildning och utvecklas inte minst i sin person.
Jag känner att jag står still i mitt yrke och att jag inte kommer vidare från "gröngölingskänslan."
Noah fick håret avklippt.



Det har varit första året med Bente. Hon är en sån sweetheart.
Vi har gått våra dagliga rundor och vi har gått kurs. Kanske går vi fler?
Vi tycker det är kul... tyvärr är hon svårmotiverad till att träna hemma.
Men hon är ung, frisk och hjärtegod och det är det viktigaste.



Jag gav upp angående sömnen och började med insomningstabletter.
Det är både en tillfredsställelse att kunna sova och en oro att äta medicin jag inte vill. Har även införskaffat mej ett tyngdtäcke som jag älskar.

Det känns som om jag blivit väldigt mycket äldre det här året.
Jag har åldrats, mentalt men framförallt fysiskt. Ser gammal och trött ut.
Tror jag är i klimakteriet. Har värk i leder som vandrar. Är trött och torr i ögonen.
Sa jag att jag blivit så himla ful? Åldras med stil är tydligen inte min grej.

Våren var fin. Sommaren varm och vi badade nästan lika mycket som i fjol.
Hösten var oxå okej och vintern har varit bedrövligt mörk och regnig.
Vi har inte varit utomlands vilket har många faktorer där flygskam bara är en.

 

Jag har slutat äta gris. Jag har utvecklat än mer "fuck off" attityd och tar inte sexism eller rasism längre. Jag tror att jag uppfattas som grinig och "svår" av rätt många.
Jag har funnit ny vänskap och jag har förlorat annan vänskap.

Året har innehållit många roliga stunder.
Tänker spontant på min och dotterns dygn i Varberg när vi var på Hampus Nesswold och på min å Cissis minisemester i Göteborg när vi såg Gardell.
Maken och jag var i Göteborg och myste och i höst ordnade jag en fantastisk mysig babyshower åt dotter nr II.
Frölunda blev svenska mästare OCH CHL vinnare.
Döttrarna anordnade ett fantastiskt fint "100 års kalas" för mej å maken.

 

Jag har läst 20 böcker. Jag har varit på bio några gånger och jag har följt ovanligt många serier. "Vår tid är nu" och "Handmaids Tale" har satt störst avtryck.

Och snart är 2019 slut. Ett år av både ock. Det känns okej att säga "Hej då."

Puss/ Asta

Årets 5:or

Jag hade ju en utmaning för mej själv i år, nämligen att läsa åtminstone 12 böcker.
Det kan tyckas som ett lågt satt mål, men i perioder läser jag massor och sen kan det normalt gå 3-4 månader som jag inte öppnar en bok. Denna utmaningen var till för att jag så att säga skulle få en jämn ström på läsandet utan allt för långa avbrott.
Och det gick ju bra. Jag klarade målet med råge och kommer att ha samma mål nästa år (men jag känner ju mej själv och vet att jag gärna vill bli liiite bättre och klara liiite mer.) Jag har kommit upp i 20 böcker 2019.
I mina recensioner har jag betygsatt 1-5 där 1 är sämst och 5 är det bästa.
Detta är... utom inbördes tävlan... de böcker som fick betyg 5 av mej.
Top noch. Eller helt enkelt böcker som MÅSTE läsas.




"De kommer drunkna i sina mödrars tårar" av Johannes Anyuru. 
En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.
Astas kommentar: En svår och krävande bok men sååå otroligt värd att läsas. Kom att bli årets bästa, på delad plats åtminstone. Tänker på den ofta.




"Historieläraren" av Matt Haig.
Tom Hazard bär på en hemlighet. Han ser ut som en ordinär 41-åring, men har i själva verket levt i århundraden. Från den elisabetanska eran genom 1920-talets jazzålder i Paris till dagens London. Han har sett världen förändras, men det enda han längtar efter är ett vanligt liv. Det är en bitterljuv roman om tidens gång, kärlekens villkor, och om att det kan ta en livstid att lära sig att leva.
Astas kommentar: Så här i efterhand kanske den svagaste i denna blombukett av "bästa böcker" men när jag läste otroligt läsvärd.


 

 "Allt jag inte minns" av Jonas Hassen Khemiri.
Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”
Allt jag inte minns är en roman om kärlek och ekonomi. Om vänskap och våld. Om Samuel som lever vidare i allas minnen, nu när Vandad sitter inspärrad, Laide har lämnat landet och huset är förstört.
Ett antal öden krockar i rasande fart i dagens Stockholm. Bakom alla röster om Samuel skymtar en person på flykt från sig själv. Vems minnesbilder går att lita på? Och vad döljer sig i det som vi inte minns?
Astas kommentar: Oxå lite svår men väldigt läsvärd och tänkvärd.




"Eleanore Oliphant mår alldeles utmärkt" av Gail Honeyman.

 ag har alltid satt en stolthet i att klara mig själv.
Jag är en ensam överlevare - jag är Eleanor Oliphant. Jag behöver ingen annan, det finns inget stort tomrum i mitt liv, ingen pusselbit som fattas. Jag är en självständig enhet. Det är åtminstone vad jag alltid har intalat mig.

Eleanor Oliphant har gjort det enkelt för sig. Hon klär sig i likadana kläder varje dag, äter samma mat till lunch och veckoslutet firar hon med fryst pizza och två flaskor vodka.
Eleanor Oliphant mår bra, alldeles utmärkt faktiskt. Inget saknas i hennes inrutade och välplanerade liv.
Förutom ibland precis allt... Men så möter hon it-killen Raymond och allting förändras.
Tillsammans räddar de en äldre man, Sammy, som fallit ihop på gatan, och Eleanor upplever en värme och gemenskap hon inte trodde fanns. Hon inser att hon har varit en fena på att överleva men inte har en aning om hur man lever.
Astas kommentar: Detta är en chiclit i världsklass. Rolig, sorglig och otroligt beroendeframkallande.


 

"Små stora saker" av Jodi Picoult.
Ruth Jefferson är barnmorska med över tjugo års erfarenhet och arbetar på förlossningsavdelningen på ett sjukhus i New York. Brit och Turk är nyblivna föräldrar som inte vill att en färgad person ska ta hand om deras barn, Davis.
När Ruth är ensam på sitt skift tillstöter komplikationer och lille Davis slutar andas. Ruth tvekar först och gör sedan allt hon kan för att rädda barnet. Men det är redan för sent.
När Brit och Turk anklagar Ruth för mord får vi följa hela den komplicerade processen genom de inblandades ögon. Ruth, som försöker skydda sin tonårsson från den mediauppståndelse som rättegången innebär. Kennedy, den vita försvarsadvokaten som inte vill blanda in ordet ras i frågan. Turk, som från barnsben formats till en vit-makt-anhängare och som lever enligt sin tro.
Jodie Picoult har aldrig tvekat inför de svåra frågorna, men det hon gör här överträffar allt. Intelligent och uppriktigt utforskar hon ras, privilegier, fördomar och rättvisa. Små stora saker ger oss tankeställare snarare än enkla svar.
Astas kommentar: På delad förstaplats om årets bästa bok. Väldigt god underhållning och därtill en utmaning på ett personligt plan att se sin privilegierade tillvaro.


 

"Allt för min syster" av Jodi Picoult.
Anna är egentligen inte sjuk, men hon har tillbringat ändlösa dagar av sitt liv på sjukhus. Anna är en genetisk matchning till sin äldre syster Kate som lider av leukemi och för att rädda hennes liv utstår Anna ideligen nya operationer och transfusioner.
Nu är Anna tretton år och har fått nog. Hon vänder sig till en advokat och stämmer sina föräldrar för att få rätten att bestämma över sin egen kropp. Ett beslut som kan komma att splittra hela familjen och som framför allt har dödlig konsekvens för Kate.
Astas kommentar: Inte riktigt lika bra som den ovan av samma författare men fortfarande fantastiskt god läsning.

Puss/ Asta

Vi vill er väl

Se till att ha med dej ett utbildat sällskap till frisören så hen inte klipper en helt annan frisyr än vad du bett om eller färgar ditt hår svart istället för med blonda slingor som du tänkt dej. Läs gärna på med, för frisörer skiter i din hälsa och använder gärna skadliga kemikalier bara för att skada dej. Eller klipp dej själv hemma vet jag, frisörer på salonger är inte att lita på.

Ser ni ofta sådana här råd och resonemang på sociala medier?
Inte?
Nej, inte jag heller faktiskt. Tror aldrig det har inträffat.
Inte heller har jag sett motsvarande text gällande elektriker eller kockar eller bensinmacksbitränden. Inte ens som sjuksköterska har jag stött på det, men när det gäller barnmorskor?
Hell yes.
Enligt flera grupper på Facebook med tusentals medlemmar verkar det vara hela vårt existensberättigande. Att ställa till det för födande kvinnor och att orsaka dem och deras barn så stor skada vi bara kan.
I dessa grupper delas det ut råd till höger och vänster på vad blivande föräldrapar absolut ska totalvägra därför att det bara är till för att skada deras barn.
Lika frikostigt delas det ut råd på vad föräldraparen bör göra därför att det tydligen är det bästa i alla lägen.
Varken det som de blivande mammorna råds avstå från eller det som de tillråds göra saknar ofta evidens.
Vägra antibiotika trots GBS infektion. Vägra K-vitamin till bebis. Vägra CTG eller skalp ph. Vägra igångsättning trots att du gått över 43 veckor.
Köp gärna oralt K-vitamin på internet från skum källa. Avnavla inte på flera dygn. Föd gärna hemma med outbildad doula trots av du blivit avrådd av barnmorska.
Lita på din kropp är budskapet. Föd naturligt. Föd som ett däggdjur.

Jag håller med om att vi måste börja tänka bredare inom förlossningsvården i Sverige.
Att det måste få finnas en större valfrihet.
Att alla kvinnor inte behöver föda på sjukhus och behandlas som en risk patient. Det borde finnas alternativ så som barnmorskeledda enheter, betalda hemförlossningar för friska omföderskor (inte bara i Stockholm) och en flexiblare sjukhusvård.
Kvinnans vilja trumfar PM alla dagar i veckan.
Jag håller med.
Men därifrån till att se oss som ondsinta varelser som bara vill köra vårt race på bekostnad av den födande kvinnan och hennes barn är rätt magstarkt och jag vet ingen annan yrkesgrupp man talar så om.
Det är otroligt orättvist då samtliga barnmorskor jag träffar i förlossningsvården är vansinnigt måna om att vara respektfulla och inkännande mot sin patient. Jag utesluter inte att det finns kvinnor som blivit behandlade på ett annat sätt men jag har faktiskt aldrig sett det.

Till den gravida kvinnan vill jag säga: Vi barnmorskor vill er väl. Vårt absoluta mål är en nöjd mamma och en frisk bebis. Vi har en utbildning som står sej högt var som helst i världen och ett stort kunnande och engagemang.
Välkommen. Kom påläst och framför hur du vill att din förlossning ska vara så kan jag nästan lova att du får gehör för det.


Har precis varit i ett Instagramtjafs om huruvida kvinnor själv ska få välja kejsarsnitt, men DET blir ett annat inlägg om ni vill läsa?

Puss/ Asta

Terapi

Tror ni på terapi?
Jag är ju lite av en terapinörd. Jag har tillbringat åtskilliga timmar i terapi pratandes om än det ena än det andra och känner mej ändå aldrig färdig.
Eller så här, terapi är en färskvara!
En bra terapeut ger en massa insikter och hjälper en framåt i det här evighetslånga arbetet med att komma underfull med sej själv men klokskaperna sitter bara i ett tag. De behövs fyllas på. Hållas vid liv.
Jag har terapiat mitt äktenskap, en urakut postpartumdepression, min relation till mina barn, min relation till mina föräldrar, min bror, min sömn, min ångest, mitt jobb, övergreppen jag utsattes för som ung.
Jag har nog fan terapiat det mesta.
Jag föredrar helt klart kvinnliga terapeuter framför män.
Jag har haft två manliga terapeuter. En kurator som efter några gånger pratade mer om sitt livspussel och haltande relation än om mej och en psykolog som absolut ville prata om att jag borde skilja mej istället för som jag ville, prata om att det var mycket på jobbet.

Jag känner att det är dags igen.
Jag har absolut inget urakut att ta tag i men jag är rätt ofta less på att vara jag.
Trött på mitt behov av att vara omtyckt, trött på att jag måste prestera för att duga, trött på att vara rädd att ha fallit i onåd, trött på mitt behov att att ständigt vara behövd. Och hur lätt jag känner mej ratad.
Att vara mamma och mormor/ farmor är min absolut viktigaste roll.
Utan den är jag ingenting... eller i alla fall någon helt annan.
Således har jag knappt några vänner eller något intresse.
Och jag kan känna att det är den här jag är men ändå...
Varje gång det kommer på tal vem jag är/ vad jag vill/ vad som betyder nåt förutom barn och barnbarn så börjar jag gråta.
För det är allt jag är.
Kanske allt jag vill vara men jag vet inte. Och det väcker något uppenbarligen sårigt och djupt begravt varje gång det kommer på tal.
Första gångerna det hände var det oväntat.
Tårarna bara kom. Jag fattade ingenting.
Någonting välde bara upp i mej.
Nu vet jag att den typ av frågor väcker starka känslor och skapar starka reaktioner hos mej. Varje gång.


Om det tänker jag att jag skulle behöva terapia.
Jag är femtio år gammal och det är hög tid att bli en egen person.
Någon med ett eget värde.
Jag kommer alltid spela andrafiol för mina barn och barnbarn. Det är som det ska vara.
Men jag behöver spela huvudrollen i mitt eget liv.
Det är ju inte svårare än så. Och inte ett skit enklare heller.

Puss/ Asta

Det hände mej

Jag tänkte jag skulle berätta om en sak som hände mej för länge sen.
Eller flera saker... närmare bestämt fyra... som hände mej.
Och först långt senare fattade jag vad det var.
Postpartumdepressioner. Alltså en allvarlig nedstämdhet efter förlossning.
Det är, har jag förstått senare, väldigt vanligt och jag reagerade under utbildningen till barnmorska att det scannas rätt dåligt för det.
Ungefär var 8:e kvinna drabbas. Riskfaktorer är en tuff förlossning, tidigare psykisk ohälsa, psykisk ohälsa inom familjen, tidigare postpartumdepression, bristande socialt nätverk, sexuella övergrepp, lågt KASAM.
Jag prickade väl i det mesta där.


Så här i efterhand kan jag se att jag drabbades varje gång och på samma sätt även om det var som värst efter nr 2 och nr 4. Samtliga gånger var mitt främsta symtom att jag kände stor... oresonligt stor... oro för barnet.
Jag blev liksom medveten och helt filterlös inför världens ondska, hot och orättvisor. Det kändes... trots kärleken... helt rubbat att ha satt ett barn till den här världen.
Jag ville ogärna lämna ifrån mej min bebis, inte ens till pappan och inte ens för korta stunder som att duscha eller sova middag. Jag var tvungen att ha fullständig kontroll H E L A tiden. Full koll, både på världen och på barnet.
Med första barnet var det en allmän rädsla inför allt nytt.
Med andra barnet var det miljön och klimatet.
Med tredje barnet var det Kuwaitkriget.
Med fjärde barnet Balkankriget.

När jag fått dotter nr II och miljöns alla hot kröp närmare så höll jag på att gå med i en sekt.
Jag kände att allt kommer att skita sej, världen gå under och mitt stackars barn med den. Jag var 19 år och tvåbarnsmamma.
Då lärde jag känna en varm, rolig kvinna som var med i Jehovas vittne och hennes ord blev en sådan tröst. Paradiset väntade. Ingenting av allt det här som hände spelade någon roll. Det fanns en räddning. Gud tar hand om oss som tror.
Jag kan inte förklara det på annat sätt mer än att hon och hennes ord blev en sådan tröst. Jag ville tro. Ville bli räddad.
Jag spenderade allt mer tid med henne, studerade bibeln, följde med till Rikets sal. Jag blev allt mer övertygad.
Till slut sa min man att jag fick välja. Jehovas vittne eller han OCH barnen.
Min bebis var väl en sju-åtta månader då. Och långsamt klarnade mitt huvud.
Jag började ifrågasätta. Barnagan med riset. Almanackan hon hade där det stod "Frukta Gud", att de var emot blod för att de trodde att personligheten satt i den.
"Tänk om du får blod av en mördare." Jag var inte utbildad på den tiden men till å med jag förstod att det där var  ju nonsens.
Så jag valde min man och mina barn. Och blev frisk.

Med fjärde barnet tog det längre tid.
Utan att ha någon större psykiatrisk utbildning skulle jag säga att jag blev näst intill psykotisk. Jag fick svårt att skilja på vad som var på riktigt och vad som var mina hjärnspöken.
Det var som sagt krig på Balkan -94 och jag var säker på att det skulle sprida sej och bli ett Tredje världskrig. Att kriget var på väg till mej.
Jag bunkrade varor. Tvål. Kaffe. Konserver.
Jag följde nyhetssändningar konstant. Såg bombande plan. Flyktingar i läger. Rapporter om övergrepp och massmord.
Jag låg på stranden och svenska stridsflygplan flög över oss och jag tänkte att folk var dumma i huvudet som pratade om kex och saft å att inte sanda ner filten när kriget kommer. Nu kommer det.
Jag lyssnade efter bomblarm om nätterna.
Jag var tjugofem år, hade fyra barn, en man som bara var hemma på helgerna, ingen stöttning från släkt och jag var svårt sjuk. Hur klarade jag det?
När min fjärde var 1 år ungefär gick jag till en terapeut.
Det är enda gången som jag sökt hjälp för vad jag då inte visste var en postpartumdepression.
I början fick jag gå varannan dag. Sen en gång i veckan. Sen varannan.
Men redan efter en-två gånger släppte det värsta.
Nån lyssnade. Nån förstod. Nån sa inte bara att jag var dum och skulle skärpa mej. En rätt grå kvinna satt mitt emot mej och tog mina ord på allvar.
Det räckte.

Jag önskade länge ett femte barn. Jag är i efterhand rätt glad att min man stod på sej att nog är nog för om jag fått ytterligare ett barn hade jag velat ha ett till. Och ett till...
Och nu när jag ser vad som hände mej, att jag faktiskt blev sjuk av att få barn, så är jag tacksam över att vi stannade vid fyra stycken. Vem vet hur sjuk jag blivit om jag skaffat ett till? Jag kunde till å med fått en psykos.

Att få barn är för alla en omvälvande tid. Känslorna går bananas.
Högt och lågt.
Jag brukar beskriva det för mina förlösta par att man som kvinna blir hudlös.
Alla känslor kommer nära och starka. Lyckan är större. Rädslan likaså.
Det är helt normalt och precis som det ska vara.
Det är när den känslan inte lägger sej, när tungsinnet blir starkare än ljuset, när skräcken äter upp all glädje som man ska reagera och söka hjälp.
Hjälp finns att få.
Om man bara pratar om det.

Puss/ Asta

Mål och förhoppningar inför 2020

 

Mina förhoppningar och mål inför 2020. 25 stycken punkter.
Det känns som om det kan bli ett bra år. Detta är min färdriktning.
Den är kanske inte så intressant för någon annan än mej men jag tycker om
1.) Listor 2.) Att ha planer 3.) Få starta om.
Det finns nåt renande i det för mej.


💜 Fortsätta med dagliga promenader.

💜 Inte ge upp drömmen om att börja springa. Jag ska komma igång.

💜 Sköta mina inhalationer bättre och därefter utreda om jag är så välmedicinerad det går i min astma.

💜 Äta bättre mat. Allt för ofta äter jag mackor till middag. Eller ostbågar.

💜 Fortsätta att inte äta gris.

💜 Dricka mindre alkohol.

💜 Se Lars Winnerbäck i sommar.

💜 Bada så ofta det går i sommar.

💜 Njuta av Bente. Aktivt uppskatta vad vi har och göra roliga saker tillsammans.

💜 Förmå Bente att börja sova med mej igen.

💜 Få så mycket kvalitetstid som möjligt med mina barn.

💜 Avsäga mej mitt fackliga uppdrag när det är dags för omval.

💜 Renovera.

💜 Tatuera in mina nya fjärilar.

💜 Ta steg framåt i min yrkesutövning.

💜 Ägna Facebook mindre tid.

💜 Se något nytt av Sverige.

💜 Läsa minst 12 böcker.

💜 Vara den bästa mormor/ farmor jag kan.

💜 Jobba med min självkänsla. Terapi om så behövs.

💜 Aktivt tänka mer på att vara snäll. Kanske en daglig sak för nån annan?

💜 Grekland?

💜 Vara med och ordna en skitrolig fest för mina kollegor i november.

💜 Hurra när Frölunda vinner SM guld igen.

💜 Vara mer bejakande. Hitta på saker. Ta vara på livet. Det är mer än sova-jobba-hänga vid datorn.

Nästa år ska fan bli ett bra år! Vad hoppas du av 2020?

Puss/ Asta 

Så gick det

Detta var mina mål, planer och förhoppningar inför 2019. När jag läste igenom dem blev jag först förfärad över hur mycket jag "misslyckats" med.
Men det var ju inga löften! Förhoppningar kan man inte misslyckas med.


* Få ordning på relationen till mitt barn.
👍 Relationer är ju ständigt i rörelse men just den krisen som var förra året är över.

* Ha en vacker och värdig begravningsceremoni för Gottfrid.
👎 Än har det inte blivit av.

* Lära känna Bente och hjälpa henne att bli en trygg och lycklig hund.
👍 Trygg och lycklig... i alla fall tryggare och lyckligare.

* Gå kurs med Bente/ lägga mycket tid på att träna in grundkommandon.
(Det gör inte mej nåt om en hund tigger, inte kan gå linförighet med kontakt eller tvättar rumpan i soffan men kommandon som stanna, kom hit, sitt, ligg, vänta och gå fint är käcka att ha för hundens frihet skull.
👍👎 Vi gick kurs och hon har lärt sej mycket men jag skulle inte precis säga att kommandona sitter. Vi jobbar vidare.

* Promenader varje dag.
👍 Men absolut.

* Börja springa.
👎 Börjat... och slutat efter kort tid. Inte fått någon ordning på det nej.

* Vågar jag säga, börja styrketräna?
👎 Nej.

* Vara i bättre psykisk och fysik form på min födelsedag än jag är idag. Fem månader på mej.
👎 Var i varken bättre eller sämre form

* Läsa fler böcker.
👍 Jo men det gjorde jag. Klarade ju min utmaning "12 böcker under 2019" med råge.

* Fortsätta ta kliv framåt i yrket. Tro på att jag räcker till.
👍👎 Tycker inte det hänt så himla mycket med min erfarenhetsresa mer än att jag har fler förlossningar. Längtar efter dagen när jag känner att jag har hyfsad koll oxå i ovana situationer.

* Genomföra sånt jag tycker är kul men som jag ändå inte förmått sista åren, ex gå på hundutställningar och Bokmässan.
👎 Nej, tyvärr inget av det.

* Fortsätta med bra saker jag påbörjat 2018. Som att strunta i vikten, snacka snällt till mej själv, hänga mindre på facebook.
👍👎 Både ock och lite fram å tillbaka. Ett år är långt och rymmer både berg å dalar.

* Gå i terapi.
👎 Nej, ingen terapi i år.

* Gå till doktorn för en ordentlig genomgång.
👍 Det har jag däremot sett till.

* Vara den bästa mormor/ farmor jag kan.
👍 Jag har försökt. Känner mej ofta otillräcklig här. Dels är de många, dels är livet hektiskt för övrigt men jag försöker.

* Slentrianshoppa mindre
👍 Kan bli ännu bättre men absolut, stor skillnad.

* Tänk att få se Jonas Gardell Queen of fucking everything!
👍 Yes! En fantastisk kväll!

* Utmana mej själv ibland.
👍 Det är utmanande bara att vara jag.

* Vara lite snällare mot min man.
👎 Nej, men det kan jag inte med handen på hjärtat säga.

* Få renoverat hemma. Åtminstone påbörjat.
👎 Hmmm. Nää. Men till våren har maken lovat.

Hur gick det för dej? Hur blev ditt år?
Nu ska jag fundera lite över 2020 års färdriktning.


Puss/ Asta

Nr 9

Den 8:e december inträffade ett litet mirakel.
Mitt nionde barnbarn föddes. Kl 06:59 för att vara exakt.
Det var dotter nr II första barn och det ÄR något av det mest nervösa man kan genomlida att ens dotter föder barn.
I synnerhet första barnet. Innan man vet att hennes kropp kan och att hennes psyke pallar.
Det ÄR en skärseld.
Oerhört nervöst, jag sov inte många minuter den natten.
Men det gick fort och det gick bra och hon förlöstes av en av de kollegor som jag har allra högst förtroende för.
Ut kom en fantastiskt fin Ivan.
Och dottern överlevde. Med förståndet i behåll.
Halleluja.

För det är ju så...
Jag minns det så väl själv. Jag var sjutton år när jag fick mitt första barn.
Jag hade knappt sett ett barn på vykort och jag hade verkligen inte en susning om vad en förlossning innebar.
Mamma hade sagt att "det är som mensvärk."
Det var det inte!
Jag har två bestående minnen från efter min förstfödda placerats på min mage.
1. Jag har överlevt. Mot alla odds.
2. Jag har väntat på henne i hela mitt liv. Det var en kärlek som fullkomligt och oväntat knockade mej.
Jag minns också känslan efteråt. När jag gick med henne i barnvagn utomhus.
En stolthet. Inte bara över mitt vackra barn utan också över mej själv.
"Jag har överlevt. Jag hör till klubben av vi som fött barn." 

Ja jävlar.
Det är så mycket min dotter ännu inte förstått.
Den där oron...
Den går aldrig över.
De kan bli 1, 11, 21 eller 61... oron är kvar. Anledningarna växlar.
Kärleken... den största av kärlekar... kommer med ett pris och livet blir aldrig så där obekymrat mer.
Men värt det... det är det alla dagar i veckan.
Min lilla sa det en gång, "Först nu förstår jag hur mycket du älskar mej." 

Till Ivan.
Bli statsminister. Astronaut. Hjärnkirurg eller elektriker.
Bli vad du vill men bli lycklig.
Din mamma kommer att hålla dej i örat å se till att du blir en bra man och jag kommer finnas här när du är less på henne.
Jag älskar dej!

Puss/ Asta

Asta recenserar "Allt för min syster" av Jodi Picoult.

 

Bok nr 20 i år "Allt för min syster" av Jodi Picoult.
Bokrecensionerna är mina utan tvekan minst populära inlägg hos er läsare men någon kanske minns att jag nyligen... typ oktober? läste och recenserade "Små stora ting" av samma författare och blev helt tagen.
Jag ville ha mer av Jodi Picoult och förväntningarna var minst sagt, högt ställda på denna.
Allt för min syster är en internationell succé som toppat många celebra listor. Den är... vilket kanske är än mer känt... även filmad med Cameron Diaz i en av rollerna.

Allt för min syster handlar om trettonåriga Anna. Anna som inte är sjuk men som i hela sitt liv underkastats medicinska behandlingar och tillbringat ändlösa dagar på sjukhus.
Annas syster Kate är däremot sjuk, hon lider av leukemi och för att rädda hennes liv utstår hon ideligen nya operationer och transfusioner.
Anna är född med det uppdraget. Ett skräddarsytt embryo.
Men nu har Anna fått nog och hon vänder sej till en advokat för att processa mot sin egen familj och för att få den medicinska rätten att bestämma över sin egen kropp. Ett beslut som kommer få dödliga konsekvenser för hennes syster.
Och oavsett hur det går riskera att splittra en hel familj.

Annas familj består av Anna, av Kate som är fyra år äldre och som varit sjuk hela sitt liv, av Jesse som är storebror till dem båda. Mamma Sara var advokat innan barnen kom och pappa Brian som är brandman.
Allt kretsar kring Kate... i synnerhet för mamman.
Anna älskar sin syster men lever i känslan av att bara finnas till för hennes skull.
Jesse är även han negligerad och osedd och har axlat rollen som den hopplösa.
Han tillbringar dagarna med att dricka, knarka och nätterna med att vara pyroman och ingen ser eller orkar bry sej.
Boken väcker väldigt mycket känslor i mej.
Jag är oxå mamma och jag kan verkligen förstå hur man är beredd att göra allt... precis vad som helst... för sitt barn. Men när det är på bekostnad av de andra barnen? Som mamma förväntas man att älska och tillvarata och se alla sina barn. Och utan vidare likheter har jag alltid fått stå tillbaka och i skuggan för min sjuka bror.
Mamman drar en liknelse med att om ett hus brinner och står i lågor så förväntas det av en förälder att hon mer risk för eget liv ger sej in i det där huset för att rädda sitt barn. Men om man måste skicka in sitt andra barn i elden?
Hela familjen plågas av att Kate är sjuk men för Sara hänger hennes liv på det. Hon har levt så många år i en besatthet av att rädda sitt barn, av att köpa mer tid att det är allt hon är.
Jag upplever henne inte som helt sympatisk, jag blir ledsen å de de andra barnens vägnar. Av att inte bli sedda. Av att aldrig vara på första plats.
Ibland känner jag mej arg.
Men jag kan inte säga att jag inte förstår henne, inte tvärsäkert säga att jag inte skulle kunnat gjort likadant.

Jag har nog sett filmen för länge sedan. Jag minns ett stycke i boken när Kate blir förälskad i en annan cancerpatient, en ung kille som heter Taylor.
Kanske har jag bara sett den scenen för jag minns inte alls slutet som förvånade  mej.
Trots att det är en känslosam och sorglig berättelse är det först i slutet jag börjar gråta.
Jag ger romanen en 5:a. Först tänkte jag en 4:a för den når inte riktigt samma klass som "Små stora ting" och den känns emellanåt något för utdragen och lång. Men den ÄR bra. Den är väldigt, väldigt bra.

Puss/ Asta

Den 6:e december

Idag är det 1 år sedan.
Ett år sedan mitt livs längsta dag.
Den kom plötsligt men sedan var den evighetslång.
På morgonen den 5:e deceber-2018 när jag vaknade fanns det fortfarande en chans att min gosse skulle klara det. Han hade morfinplåster på. Han hade fått kortison. Allt för att häva smärtorna från diskbråcket som kommit tillbaka.
Som tidigare... varje gång... gett vika på mediciner.
Han vaggade emot mej från sin plats under trappan för att säga god morgon.
Jag smekte honom. Jag vågade inte trycka på det fördömda stället över ländryggen. Vågade inte se om smärtorna givit vika.
Jag bryggde kaffe. Jag försökte tro. Och så gav jag honom ett lätt tryck över området som smärtat och han skrek.
Och det fanns ingen återvändo.
Jag hade redan talat med två olika veterinärer. Jag rådfrågade en tredje.
Sen tog jag beslutet.
Bokade tid för "den sista vilan", det var morgon.
Vi fick vänta till kvällen innan hon kunde komma.
Det var den längsta dagen.

Han åt pepparkakor. Han låg i vår famn. Han aktade sin bakdel så förtvivlat väl.
Jag ångrade mej och ångrade mej igen och hjärtat slets sönder på ett sätt ingen infarkt klarar av.
Veterinären kom. Han fick en lugnande spruta. Han åt pepparkakor tills han somnade och då fick han sprutan. Sen var det slut.
Över.
För alltid
Aldrig mer.

Jag har gråtit idag. Jag minns den vansinniga smärtan.
Mina hundar...
Alltså fy fan, jag kan inte jämföra det med nåt annat i hela världen.
Min gudasände.
Min bästa vän.
Min godmodiga stora nalle.
Min fixstjärna.
Som jag älskade dej varenda minut du levde.
Som jag saknat dej varenda dag sen du lämnade.
Att avgöra om en av dem du älskar mest i världen ska lämna utan att kunna be om tillåtelse är det svåraste som finns. Men det måste göras.
Så jag gjorde det.
Och blir aldrig den samma.Då, för ett år sedan, var ångesten och smärtan så stark att jag ville dö och följa efter. Jag vet att alla inte förstår det, att alla inte har upplevt den kontakten med en individ av annan art än vi själva.
Men ni som vet... ni vet.
Är det värt det?
Alltid.


Ändå.
Idag har jag... mellan gråtstunderna... ändå velat hylla livet.
Känna glädjen över att ha en ung, frisk hund vid min sida.
Min Bente-Nora som är ingenting av det Gottfrid var men som duger... och mer därtill... precis som hon är.
Min charmiga, roliga, personliga flicka.
Min kärleksfulla, knasiga, söta.
Mitt hjärtegryn, min bebis, min räddare i nöden.
Jag är så lycklig och tacksam över dej.
Du ÄR min själsliga defibrillator.
Mitt lyckopiller.
Mitt hjärta.
Ung å stark å frisk.
Tack för att du är min Bente-Nora.

Kärleken till en hund är som till ett barn.
De kan inte konkurrera inbördes.
De är olika men lika fina.
De har olika rum i ens hjärta.
När Gottfrid dog tog han med sej en del av mitt hjärta, en del av min själ.
När Bente kom byggde hon en ny.

Puss/ Asta