Asta recenserar Jenny av Jonas Gardell.

Börjar ni tro att denna blogg förvandlats till en bokblogg?
Det är inte min intention men man vet ju aldrig.
Nu har jag läst (egentligen lyssnat) färdigt på Jonas Gardells trilogin om Juha Lindströms liv.
"En komikers uppväxt", "Ett ufo gör entré" och så nu den avslutande delen "Jenny."

Tjugofem år efteråt får Juha ett brev från Jenny, barndomsvännen som han inte sett sedan han steg på tåget vid Sävbyholms station för att aldrig återvända.
Tjugofem år efteråt får han veta att något fruktansvärt hände Jenny den där sista fredagkvällen före skolavslutningen då han inte var med.
Jenny handlar om en enda försommarnatt i barndomen - den som aldrig kan göras annorlunda.
Jenny är den fristående fortsättningen. En ofantligt sorglig och en ofantligt nödvändig historia.

Nu börjar det bli riktigt svårt att säga något nytt om historien. Trots att "Jenny" sägs kunna läsas fristående rekommenderar jag ändå att man läser de två första böckerna i trilogin först. Inte bara för att historien gör sej bättre så när alla karaktärer är välbekanta utan också för Gardells sätt att skriva.
Hans upprepningar och igenkänningen i dessa gör att berättelserna om Juha och de andra barnens uppväxt i Sundbyholm blir till en större upplevelse.

Jag tänkte att jag skulle säga något om Jonas Gardells författarskap.
Nu har jag oerhört intensivt lyssnat på fyra romaner i en följd.
Han gör något fiffigt. Han återanvänder. Över tid.
"En komikers uppväxt" gavs ut 1992. Berättelsen om hans mor, hans släkt och uppväxt "Till minne av en villkorslös kärlek" kom 2018, det skiljer (räknar på fingrarna) tjugosex år mellan dem.
Men vissa beskrivningar är den samma. Ex Pappan som oroligt klappar sej på magen och undrar vad kan det vara, eller pappan som väcker barnen för att de inte ska bli rädda om pappa kräks.
Uttryck som Allt faller, Det har regnat hela dagen, I begynnelsen.
Det är inte alls fantasilöst, tvärtom är det en blinkning till läsaren.
Jonas Gardells kristna bakgrund och teologiska skolning märks tydligt i samtliga romaner som jag läst i allafall (och jag har läst rätt många.)
Vardagliga och inte så vardagliga händelser vävs samman med bibliska.
Han hänvisar till olika bibliska personer.
Det är både vackert och effektfullt.
Man kan säga att kanske bara hälften av romanen (i synnerhet dessa om Juha) är berättelsen om Sundbyholmsungarna, andra hälften är Gardells filosoferande och paralleller till sagor, naturfilmer, den egna livsfilosofin och som sagt bibeln.
Det är vackert. Jag tycker väldigt mycket om det.
Det känns nästan jobbigt att för tillfället överge Gardell och börja läsa någon annan författare, nu när vi har hängt så intensivt de senaste veckorna.

"Jenny" får en 5:a även den.

Puss/ Asta