Nu har "Noah liten" fyllt sex år. Han är inte så himla liten längre faktiskt även om det är ytterligare ett gäng år innan vi kan sitta en vårkväll som denna och ta var sin öl.
Vi hade släktkalas igår. Mina barn och deras ungar plus en svärdotter.
Med anledning av att det renoveras i huset och för att det är Coronatider så satt vi utomhus.
Vet ni hur härligt väder väderapparna lovat? Vet ni hur kallt det var?
Det diffade en del där kan jag säga...
När sista kvinna gått kröp jag ner under täcket iförd tjockkofta och låg å frös i ett par timmar innan jag fick upp värmen.
Men det var mysigt ändå.
Och jag är orimligt stolt över mina ungar. Ja barnbarnen med så klart men igår tänkte jag mest på mina barn.
På en del sätt ganska olika, men på många sätt så lika.
Lika varandra. Lika mej.
Jag ser mina styrkor och mina svagheter i dem även om allihop lixom är uppdaterade versioner av mej.
Bättre.
Dom är galet bra. Galet.
Noah fick en gryta som han älskar som jag stod och kokade i timmatal kvällen innan och sen en tårta som hans mamma gjort.
Han fick leka med sina kusiner och det är en sån jäkla rikedom att de är så många och kommer att bli så tajta. Ha varandras ryggar i all framtid hoppas jag.
Och så fick han... födelsedagsbarnet... orimligt många presenter.
Han var så nöjd.
Idag har vi haft barnkalas. Oxå utomhus för säkerhet skull.
8 vilda sexåringar. Vi käkade korv och glass i stora lass.
Hade fiskdamm och lekte lekar.
Barnen verkade nöjda. Jag betraktade och tänkte ohälsosamt mycket på Jonas Gardells böcker om Juha. Hierarkier och sånt där. Tuffingarna och de försiktiga.
Noah fick en massa fina presenter å var så himla nöjd.
Det har varit kul men oxå tröttande, känner mej inte helt hundra även om det nog faktiskt är lite bättre idag.
Ikväll blir det en bira eller två och Robinson. Det är BRA nu, eller vad säger ni, ni som ser?
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare