Asta recenserar "En komikers uppväxt" av Jonas Gardell.

Förra året såg jag den här filmen på bio.
Jag var helt oförberedd. Jag hade förväntat mej lite tårar och lite skratt men jag fick en kraftig ångest. Ångest av igenkänning i Juha.
Jag grät i biosalongen. Jag grät när jag kom ut på parkeringen. Jag grät på vägen hem.
Det är en mycket stark... och mörk... film.
Det hemska blir så mycket starkare när man ser det.
Triggers.
1. Barn som far illa. Barn som far så illa att de är rädda hela dagarna. Barn som far så illa att de dör.
2. Ingenting förändras. Man är den man är oavsett ytligt sett framgång.

Jag har läst boken förut också men det var så länge sedan och när jag såg filmen kom jag bara ihåg ramarna på berättelsen. Kanske tolkade jag den annorlunda med.


Nu har jag läst den (eller egentligen hört den) igen.
"En komikers uppväxt."
En roman där Juha på mellanstadiet, som inte helt passar in och som aldrig skulle passera bland de "utvalda", står i centrum för berättelsen.
Det enda han är bra på är att vara rolig och det enda han någonsin vill är att få synas.
Men det är oxå en berättelsen om Jenny, Juhas kompis, som han bara låter vara med på vissa villkor. När de coola inte är med. Jenny med sina gamla underliga föräldrar och sin hopplöst låga självkänsla.
Det är Juhas finska och temperamentsfulla mamma, hans hopplösa pappa och deras äktenskap som inte är det bästa, lillasyster Marianne som mest får stryk av Juha.
Det är klasskamraterna. De coola. De halvcoola. De osynliga. De sadistiska. De tysta. De som får tillhöra och de som vill. Och de som förstår att de aldrig i helvete kommer bli accepterade någonstans.
Som Jenny. Och som Thomas.
Thomas med sin knäppa tyska mamma, med sina hemmasydda kläder.
Thomas som får så mycket stryk.
"En komikers uppväxt" är en berättelse om Sävbyholm, en förort till Stockholm. Sävbyholm kunde varit precis vilket litet samhälle som helst.
Juhas klass är tyvärr vilken klass som helst.
Paradiset på jorden. Eller inte.

När jag nu läser om "En komikers uppväxt" så är det en tyngre berättelse än vad jag minns den som. Men boken till skillnad mot filmen är den mer molande sorglig, över handlingen, men framförallt över att varje unge i vårt land ska malas genom denna hierarkiska kvarn. Men boken är rolig oxå. Jag skrattar ofta. Särskilt åt Juhas mamma som jag både förstår och tycker om. 
Jag vet inte hur mkt av Juha som är Jonas. När jag läste den första gången trodde jag nog att det var sej och sin barndom han beskrev. Nu har jag ju läst "Till minne av en villkorslös kärlek" där barndomen faktiskt avhandlas... mer eller mindre sant. Men jag tror många kan känna igen sej i Juha.

Jag ger romanen en 5:a. Inte Gardells starkaste 5:a men ändå en 5:a.

Puss/ Asta