i-landsproblem och gräl inför öppen ridå

Hej solstrålar, hur mår ni?
Själv har jag varit på ett sjuhelvetes dåligt humör från att jag vaknade.
Jag vet inte hur det är med er? För mej är det så att om jag redan är irriterad/ lite ledsen så behövs det inte särskilt omvälvande saker för att det ska kännas ännu värre.
Ni vet...
Man tappar mackan upp å ner på det sandiga golvet
eller
Man slår i huvudet i skåpsluckan
eller
Kaffefilterna är slut
eller
Bilen måste absolut tankas när man redan är så inutihelvete försenad.
Åhhhh. ALLT är emot mej. ALLT går åt helvete.

Mina i-landsproblem har idag i huvudsak bestått av...

Jag har hosta. Nej, det ÄR inte Corona men jag måste tänka att det kan va Corona så jag kan inte träffa barnbarnen.

Jag har haft en lågintensiv huvudvärk hela dagen.

Maken har varit hemma en knapp vecka (av tre) och det ligger mord i luften.

Min stresskänslighet har sedan några veckor tillbaka försämrats och tålamodet, självkänslan, lugnet har dramatiskt försämrats.
Det är som om någon drar med naglarna längs svarta tavlan i mitt inre hela dagarna.

Småtjafs med olika personer lämnar mej inte riktigt utan ligger kvar.
Skaver även om jag försöker släppa.

Bente-Nora fjantar sej (och har gjort hela tiden) med att åka bil.
Jag får lyfta en femtiokilos hund som spelar död och inte ens hjälper till yttepyttelite in i bilen. På sistone har hon ibland börjat morra när jag gör det.
Så var det idag när vi skulle hem från den utflykt vi varit på.
Nej, hon skulle inte in i bilen.
Jag lockade. Pockade. Vädjade. Lät bestämd.
"Hopp in." "Så, ja duktig flicka, in i bilen." "Titta här, köttbulle."
"Men det var då själva fan... in i bilen" sa jag och lyfte upp hennes framtassar.
Morr.
Jag backade, gav henne på nytt chansen.
"Hoppa in då, kom igen."
Näpp!
Jag lyfte igen.
Morr!
Då fick jag ett bryt och började argt resonera med hunden.
"Nähä. Du ska inte åka bil. Hur ska vi ta oss hem då hade du tänkt?
Ska vi gå? Det är en mil hem, minst. Varför håller du på och tramsar så jävla mycket för."
Inget svar. Hon nosade i backen.
Jag lyfte igen.
Morr!
Nä nu jävlar. Jag ignorerade morret och in i bilen kom hon och hon tittade ytterst anklagande på mej.
"Jag SA stopp min kropp faktiskt" typ.
En kvinna i min ålder som parkerat bredvid stirrade ogenerat på oss.
Kunde hon oxå förstå hundiska?
Eller tycker hon det är märkligt att jag grälar långa haranger på min hund?
Jag var fruktansvärt irriterad när vi körde hem. Jag får köpa en ramp, jag kan inte ha det så här.

Men nu färgar jag håret i allafall. Nu stod jag inte ut med att ha det trefärgat längre. Grått, brunt och svart.
Det var ingen klädsam kombo.

Puss/ Asta