Hallå! Jag har för fan barn.

Hej, hur är det?
Med mej är det så där. Jag skriver det här inlägget för att jag förhoppningsvis ska läsa det snart och skaka på huvudet åt mej själv. Hellre förr än senare.
En av många neuroser jag har (får jag här påminna om att alla har neuroser innan ni börjar himla med ögonen) är att jag är lite av en cancerfobiker.
Nej, det är ingen diagnos jag fått och ingenting som plågar mej dag å natt, men då å då, när jag drabbas av oförklarliga symtom så kommer alltid tanken...
Cancer? Var det så här det skulle ta slut?

Jag har sedan några veckor tillbaka gastritbesvär som aldrig förr.
Senaste veckan har varit olidlig.
Jag har ont i mellangärdet, mår konstant illa på ett sätt man kan göra när man är gravid eller riktigt jävla bakfull. Jag tar massor av mediciner men ingenting hjälper. Mitt bajs är hårt. Jag har gått ner lite i vikt.
Det är så sinnessjukt tröttande att må kasst varje vaken minut och att vakna på morgonen och det är fortfarande DÄR.
Men kanske det läskigaste, jag var hos en doktor i fredags och ska dit igen och hon sa att vi utreder brett. Det kan vara bakterien Helicobakter pylori (magsårsbakterien), det kan vara svamp (det kan man tydligen må jätteilla av) och det kan vara malignitet. Alltså cancer.
Bara att en läkare inte skrattande skakar på huvudet och säger "Nej, nej är du tokig" gör mej rädd.
Jag har för länge sedan haft en knöl i bröstet som utreddes akut. Jag har haft grava cellförändringar. Men jag har aldrig känt mej så här skraj.

Jag har "åldern inne."
Skuldkänslorna kommer. Jag har ätit snabbmat och annan skit i hela mitt liv, rökt i många år och snusat i resten, jag har druckit åtskilligt med alkohol.
Varför har jag inte varit rädd om mej? Hallå! Jag har ju för fan barn! (Nåja, nu är de inte barn som i omyndiga längre men i alla fall... barn!)

Japp. Det är så kul jag har det ikväll. Hoppas ni har det skojigare.

Puss/ Asta