Jag har läst Gina Dirawis debutroman "Paradiset ligger under mammas fötter."
Så här står det på omslaget:
Mona längtar efter frihet, revolution och att slippa alla hyenor i småstaden som inte fattar att hon är en alfakrigarinna. Både de i moskén och skolan är hatare, till och med Mila har blivit en feg slavinna. Men bara oupplysta kan kalla Monas graffiti för klotter - det är konst som visar sanningen.
Hennes bästa vän Mila måste skaffa flawless betyg för att komma in på läkarlinjen och flytta från Norrland. Det är dags att visa världen att hon är mer än ett hijabispöke som inte går på andra fester än sin mammas mångfaldsgrupp. Ja, Mila kanske inte har nått sin målvikt än och hjärnan har inte funkat som den ska på sistone, men hon vet att hon har Allah på sin sida. Måste Mona vara så extrem bara?
Nour bor i ett palestinskt flyktingläger i Beirut - en sliten stadsdel som styrs av en grupp korrupta män. På skönhetssalongen samlas kvinnorna varje dag för att avhandla det senaste skvallret och hemligheterna som kan förstöra människors liv.
Hur fuck ska en kvinna kunna skina när livet bara dumpar khara på en? Det enda som återstår är att ta världen på sina egna axlar och rensa upp i orättvisan - och nånstans börja hitta sig själv på vägen. Men vad brukar världen göra mot kvinnor som vill ha mer än det som serveras?
Det är en roman riktad till ungdomar. Jag har läst att Gina sagt att det är en bok hon själv önskat fanns när hon var yngre.
Om det är det som gör det, eller om det beror på författarens oerfarenhet, låter jag vara osagt men personerna i boken och handlingen är mer intressanta än själva romanen.
Med det sagt så tyckte jag ändå om den. Den känns autentisk och allra bäst är dialogerna skrivna. De känns ärliga och trovärdiga.
Karaktärerna i romanen, Mona, Mila och Nour, känns som "riktiga" personer.
De är inga schabloner, de har gott å ont, starkt å svagt i sej som oss alla.
Jag blev fäst vid dem allihop och vill veta mer om vad som ska hända dem.
Det känns intressant att ta del av en annan kultur och en annan verklighet än min egen och hur mycket vi flickor och kvinnor ändå har gemensamt oavsett var vi är födda, vilken etnicitet vi har eller vilken religion vi tillhör.
Det är lite kul med fördomarna och snacket om "svenskarna" som känns igen hur svenskar talar om "muslimerna."
Fördomar har alla människor.
Utsattheten Mona, Mila och Nour utsätts för är delvis kulturell men väldigt mycket delar de med andra unga kvinnor. Alla dessa krav på utseende, att prestera i skolan, att räcka till åt familj och vänner, gå sin egen väg och inte den andra pekar ut åt en.
Jag ger boken en 3:a i betyg. Jag kommer att läsa fortsättningen som jag tar för givet kommer.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare