Recension av en recension.

Recenserar en annan recension. Det har jag aldrig gjort tidigare. 

"Det var tyvärr ganska mycket jag störde mig på i den här boken, så den får en svag tvåa i betyg. Till att börja med tycker jag inte alls om språket. Även om boken mest vänder sig till tonåringar behöver man inte använda ord som "fuck" "typ" & "fett" i var och varannan mening. Något jag också irriterar mig på är direktöversättningar från engelska av typen "kan jag snälla få gå" och liknande. Det känns även litet tråkigt att i princip alla svenskar, eller "suedis" som de kallas, beskrivs som intoleranta, fördomsfulla rasister och islamofober, personer som automatiskt tror att någon med ett utländskt namn inte förstår svenska och börjar prata engelska med dem, och dessutom inbillar sig att alla som bär slöja eller läser koranen är IS-anhängare. De flesta svenskar är faktiskt inte sådana, så en litet mer nyanserad bild hade varit trevligt. Nästan alla män, och i synnerhet svenska män framställs som sexistiska monster som tafsar, våldtar och super. Ett exempel är när tjejerna i huvudpersonernas skola går till sin lärare och klagar över att killarna bara tafsar dem i baken jämt. Läraren svarar då att ingen väl har dött av litet smisk. Författaren vet uppenbarligen inte hur det går till i skolan nuförtiden. En lärare som försvarar sexuella trakasserier skulle med största sannolikhet bli avskedad. På ett ställe i boken säger Mona, en av huvudpersonerna, att Sverige inte alls är jämställt. Lagen är skriven av män och för män. Hon känner inte en enda kvinna som inte blivit våldtagen eller sextrakasserad. Gärningsmännen kommer alltid undan och kvinnorna får skulden. Enligt henne är det till och med värre i Sverige än i det palestinska flyktingläger i Libanon där hennes släkt bor. Jag har faktiskt svårt att föreställa mig att den libanesiska lagen skulle gynna kvinnor mer än den svenska, eller att libanesiska och palestinska män skulle ha bättre kvinnosyn och vara mindre sexistiska än svenska män. Jag tycker heller inte om att slutet är öppet och att det är en hel del frågor man inte får svar på. Författaren planerar antagligen en fortsättning, men jag kommer inte att läsa den."

Snubblade över den här recensionen, en annan röst om debutromanen jag precis själv recenserat, Gina Dirawi "Paradiset ligger under mammas fötter."
Exemplet ovan är en uselt skriven recension, men det är egentligen inte det jag vill skriva om här, utan om hens oförmåga att se utanför sin egen box som är så typisk för många i vår samtid.
Gina Diwaris berättelse är på många sätt en spegling av vår egen syn på det annorlunda. Jag tänker att författaren har förmånen av att leva i båda världarna.
Å ena sidan född och uppvuxen i Sundsvall. Programledare och kändis.
Å andra sidan med palestinska rötter, hennes farfar var imam i Sverige tills att han dog.
Hon har hört snacket, föreställningarna om "de andra" på båda sidor.
Jag tycker det är jättespännande. Människor som Gina är broar vi alla kan lära av en massa av.

Och varför kan inte Sverige och svenskarna granskas för en gång skull?
Varför är det så upprörande att någon visar på den rasism och den sexism som lever ibland oss så självklar att även om vi själva tror oss vara så fördomsfria och härliga så finns den där hos oss alla. Varför är det mer upprörande om förordskidsen tänker samma tankar om "oss" som många svenskar gör om dem?
Jag tycker det är rätt tragisk och hade "hen som recenserat" varit ett unikum hade jag struntat i det men attityden är mej så välbekant och det gör mej både förbannad och lite sorgsen. 
Det är frustrerande att romanen där kvinnorna, var och en av dem, går igenom en livskris kokas ner i ett präktigt försvarstal om "hur svenskar inte är."
Det var alltså vad hen tog med sej.

Puss/ Asta