Det tog emot ska jag säga. Jag drog mej länge för att läsa Karin Smirnoffs prisade och Augustnominerade "Jag for ner till bror."
Jag har ofta svårt för böcker som är prisade av många. För de där hypade romanerna. Och kanske hade jag därmed inte så höga förväntningar...
Jag ska oxå säga att jag lyssnade på boken. Jag har läst att författaren skrivit på ett säreget och lite svårt sätt, att det är som talspråk. Att lyssna på berättelsen var däremot inte svårt.
Jana Kippo återvänder till sin barndomsby Smalånger i Norrland efter otal antal år i Stockholm. Hon ska besöka sin tvillingbror som bor ensam på familjegården över en påskhelg men blir kvar.
Allt är sej likt. Brodern super. Barndomens trauman sitter i väggarna.
En gång stack Jana den nyvässade högaffeln i pappans buk och hoppades att han skulle dö.
Maria är funnen död. Maria som var bygdens femme fatale.
Jana tar över Marias jobb i hemtjänsten. Marias man blir Janas älskare. John, mannen hon inte kan motstå och inte heller tåla. En man med mörker och hemligheter inom sej.
Det är en roman om en liten byggd. Om ett våldsamt patriarkat och dysfunktionella familjer. Små pojkar som får stryk och växer upp till våldsamma familjefäder. Kvinnor som blundar och broderar.
En roman om missbruk, incest, våld och hemligheter.
Det är en mörk men samtidigt finstämd... lågmäld... berättelse om samhörighet och förlåtelse.
Och jo. Jag tyckte om "Jag for ner till bror." Jag tyckte mycket om den.
Bitvis svart, bitvis spännande och hela tiden engagerande.
Jag vill veta. Veta vad som har hänt och vad som ska hända.
Det är en fantastisk debutroman och Lo Kauupi läser den storartat.
Det känns som en självbiografi. Så sann känns den.
Nu ska jag självfallet lyssna vidare på "Vi for upp med mor."
Jag ger den en 5:a.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare