Ett kinderägg i tragedier

Nyligen knivhöggs en femtiosexårig kvinna ihjäl i vad som verkar vara ett misslyckat rån på hennes mobiltelefon. Ett liv som släckts för något så simpelt.
Den misstänka gärningsmannen är en tolvårig pojke på obevakad permission från ett HVB hem.

Jag har läst spaltmeter av kommentarer om det här brottet.
Som alltid när det (underförstått, jag har inte sett någon fakta om det) är det ett extra raseri när gärnings"mannen" är av utländsk härkomst.
Ni vet säkert vad jag menar, då ska det dessutom sväras och hatas inte bara på den som är misstänkt för dådet utan även alla andra som inte är födda här av svenska föräldrar, på regeringen och på alla oss som inte röstat för stängda gränser.
Till synes helt vanliga svenssons med hundvalpar eller rosenrabatter på sina profilbilder kräver att pojken skall dömas och straffas som en vuxen. Att han skall ha livstids fängelse.

Så klart tycker jag att det är fruktansvärt att en kvinna, inte mycket äldre än mej själv, mördas för en satans mobiltelefon. Att hon inte får uppleva denna sommaren eller någon sommar mer. Att hennes anhöriga för alltid får leva med vreden och sorgen. Så klart tycker jag det.
En sådan fruktansvärd tragedi.
Men jag tycker samtidigt... för jo, det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt... att det är en jävla tragedi för pojken som dödade och för hans familj.
Pojken som omhändertagits av samhället, samhället har tagit över ansvaret om honom från hans familj, och under de åren han bott på hemmet hade han utvecklat ett narkotikaberoende.
Alltså, det gör mej galen!
Galen hur många ungdomar som omhändertagits och på sina boenden får en förvärrad problematik.
Det här är en tolvårig unge. Han är inte mycket äldre än mitt äldsta barnbarn som hjular och åker konståkning. Han är för tusan bara 5 år äldre än Noah som fortfarande sover bredvid mamma på natten och bara får leka själv på lekplatsen som ligger 20 m från huset.
Gärningsmannen är tolv år och borde sitta bredvid en trygg förälder och ha myskväll, borde spela dataspel el fotboll.
Tolv år och narkoman. Tolv år och så sabbad att han hugger en kniv i en främmande människa.
Hur fan kan det vara nåt annat än en tragedi?

Jag blir alldeles matt på hur många människor det verkar vara i vårt land som ser så lättvindigt, ja nästan föraktfullt på demokratiska värderingar.
Som spottar på det som vi gemensamt bestämt måste finnas i ett fritt och demokratiskt samhälle.
Som försvarar ett brutalt polisbrott. Som försvarar att journalister slås ner.
Som vill inskränka religionsfriheten och andra mänskliga rättigheter.
Som ropar efter dödsstraff och anser att barn ska behandlas och dömas som vuxna.
Och hur är inte det en tragedi?

Det här mordet blottar ett helt jävla kinderägg i tragedier.

Puss/ Asta