Stressas du av sommaren?

Stressas du av sommaren?
Njä, inte så mycket.
Eller så här, mycket mindre än vad jag har gjort i mina dar och mycket mindre än vad jag ser många andra göra. Sommaren (denna ljuvliga) är den årstid när flest människor känner stress å press.
Jag är över lag rätt bra på att sänka kraven. Jag har många neuroser i min lilla kropp men "duktig flicka syndromet" hör tack å lov inte dit. Har aldrig gjort.
Jag känner inga som helst krav över att rensa land eller jobba i trädgården eller att hemmet förfaller soliga dagar och jag känner väldigt lite (om ändå lite mer) av krav på att jag ska "uppleva saker."

Men det är klart, man vill ju inte att HELA semestern ska gå åt att se tv serier.
Lite press att trycka in sommar känner jag.
Det jag skrev om för några inlägg sedan...
"Sola-bada-grilla-umgås-knulla-äta jordgubbar-ha kvalitetstid med familjen-läsa ikapp alla romaner-se solnedgångar-åka på kulinariska utflykter, bära tunna klänningar, dricka skumpa på altanen stressen."
Det är bara sommar några få månader på året och sen sänker sej det mörka kalla över oss igen och då vill man känna sej lite... åtminstone lite... mätt?
En kollega frågade "Måste man ha något planerat på semestern?"
Nej. Det måste man förstås inte. Det är upp till var å en.
Å som sagt, jag känner nog mindre hets än genomsnittet men ta till vara på sommaren känner jag nog att jag vill. Och måste.
Det är trots allt inte säkert att man får nån ny chans. Att man har ett pärlband med somrar kvar framför sej.

"Bra somrar"... alltså när jag haft vädret och själen hyfsat med mej så känner jag ett sådant lugn när hösten kommer. Den blir så välkommen.
På hösten bromsar människa, djur och natur upp. Det är en så kravlös årstid.
Tid att boa och ta det lugnt. Tända ljus. Dricka te. Vara asocial med en filt å en bra serie på tv.
Men efter mindre "bra somrar"... när vädret varit skit mest hela tiden och jag inte fått sol å bad å åtminstone lite vidbränt kött från grillen eller när jag av en eller annan anledning inte kunnat bara vara å njuta då är höstens intåg lite melankolisk. Det är då som det stora vemodet rullar in...

En halv semestervecka in på nästan fyra har gått. Den är godkänd än så länge.
Allergi (som tyvärr hör sommaren till för min del) å munsår till trots.
Ännu inget strandhäng men jag hyser hopp om att det kommer.
Men jag är oxå en EXTREM "glaset är halvtomt personlighet" och känner redan att tiden går så fort.
Carpe fucking diem är inte så dumt ändå.

Puss/ Asta