Vem blir vem

Jag läser om en gammal favoritbok, "Molnfri bombnatt" som är precis lika bra som jag minns den. Den utspelar sej, som så många böcker jag läst, om Andra Världskriget men ur en tyskas perspektiv. Unga Hedwig som går med i partiet, utbildar sig inom luftvärnsskydd och förlovar sig med en SS officer men som inte förstår det här med judarna...
(Recension kommer men redan nu kan jag säga att har du inte läst så GÖR det.)
Jag ser på Facebook att min favoritserie... genom alla tider... inte kommer att sändas i år (Corona strular till det även här) utan först 2021.
The Handmaids Tale.
Som jag saknar serien och framförallt som jag saknar June.
En hjältinna. En vanlig kvinna som trycker undan sorgen efter sina döttrar och besegrar rädslan för att bekämpa ett totalitärt och kvinnohatande samhälle.

Och jag tänker...
Vem skulle man själv vara i en farofylld värld. I ett krig. I en diktatur.
Skulle jag bli medlöperskan eller hjältinnan eller någonstans däremellan?
De flesta människor tänker på sej och sitt först främst under verklig fara.
Inte för att de är onda eller fega.
Den mänskliga naturen är sådan. Att se till de egna först och främst.
En reptilhjärna som kopplas på när rädslan blir för stor, när hotet är för överväldigande.
Väldigt få av oss är beredda att riskera dem vi älskar mest.
Väldigt få av oss är beredda att dö för någon annan undantaget våra barn.
Att inte försöka huka under radarn.
Jag tänker på Niemöllers, präst och Hitlermotståndare, kända dikt:

”Först kom de för att hämta judarna,
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta socialdemokraterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte socialdemokrat.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde inte någon fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns det ingen kvar
som kunde tala för mig.”

Ändå är det ju så att vissa blir hjältar.
Vissa människor vågar att trotsa sin rädsla, ansluter sej till motståndsrörelser, gömmer flyktingar, förbereder motoffensiver. Vissa människor riskerar sitt och sina käras liv för att göra det rätta.
Vad är det som gör det? Vilka psykologiska mekanismer skapar dessa modiga människor som finns och har funnits i alla krig.
Säkert en del äventyrare, sådana som inte är särskilt rädda om livhanken i vanliga fall. Säkert även de som redan förlorat så mycket att livet ändå inte är dem särskilt värdefullt.
Men det finns ju och har alltid funnits de som har en väldigt massa att förlora och ändå vågar.

Jag tror ingen av oss som inte levt under ett sådant hot på förhand kan säga vem vi skulle bli. Men det vore spännande att studera vem som är benägen att bli vem.
Sånt tänker jag på en kväll i juni medan jag lyssnar på en roman om en ung kvinna i Tyskland 1944 och saknar den bästa serien som någonsin gjorts.

Puss/ Asta