Mitt tolvåriga jag minns

Det har stått en del i tidningarna senaste tiden om institutioner som har hand om barn och ungdomar. När samhället tagit över vårdnaden och ansvaret för en ung individ.
Jag har ingen jätteerfarenhet av det här men kanske ändå lite mer än genomsnittet och rapporteringarna om ungdomar som far illa väcker känslor hos mej.

Jag var tolv år när jag enligt LVM (lagen om vård av unga) fördes... för jag hade inget val... till en anstalt några mil utanför Göteborg.
Jag kom dit med min mamma och en socialsekreterare och hade jag inte kommit frivilligt hade jag blivit hämtad av polis.
Jag var på det här hemmet och därefter ett annat under en sammanlagd tid på ungefär sju månader. Därefter fick jag på nåder placeras hos mina morföräldrar.
Som sagt, kort erfarenhet men mer än de flesta.

På Nereby där jag hamnade. Lämnades. Övergavs som jag upplevde det var det låsta fönster, jag minns inte om det satt galler för? Möblerna i mitt rum... en säng, ett skrivbord, en stol satt fast i golvet.
Vid en viss tid skulle man vara inne på sitt rum, vid en annan släcka.
Jag tilldelades sömntablett till natten för att jag hade sådan ångest.
Jag fick inte gå därifrån. Inte ringa någon när jag ville. Inte bestämma mycket över min dag.
Jag minns en del personal med värme. De som verkligen brydde sej.
En "äldre" man (kanske var han typ som jag är nu?) tog ibland med mej sej hem till sin fru och sin tax. Jag älskade att vara med den här lilla hunden.
En del personal minns jag med förskräckelse. Hur hårdhänta de var, särskilt mot killarna.

Det skrivs om personal som utsatt unga tjejer för sexuella övergrepp.
Något sådant var jag inte med om. Däremot förmådde stället inte skydda mej mot övergrepp från en av de andra intagna killarna. Två av tjejerna som var där (flera år äldre) var inte nådiga mot mej.
Och jag har aldrig sett så mycket droger som där.
Att jag var yngre än de andra gjorde mej i några fall till hackkyckling men skonade mej i andra. Jag fick som "lilltjejen" inte alltid vara med.
Jag lärde mej trivas. Så bra att de ungefär halvtid placerade om mej för att jag inte skulle bli för bekväm med anstalten.
Därefter hamnade jag på ett ställe i Göteborg där jag oxå trivdes men som vuxen kan jag  ju se att inte heller där kunde de skydda mej så som samhället borde göra om man nu tar vårdnaden från en förälder.

Jag minns fortfarande känslan av den där första dagen (och tiden.)
Jag var tolv år. Jag tittar på tolvåringar idag och kan inte förstå.
De är så små. De är barn.
Det som blev min vardag på institution var inte för barn kan jag säga.
Jag ville hem. Jag ville fika, sova i min säng, hänga med mina kompisar, kramas av mamma. Men jag fick inte gå, inte ringa, inte göra någonting utan lov.
Och jag hade verkligen inte så grava problem att det rättfärdigade att samhället tog mej bort från min familj, ur mitt sammanhang.
Jag skulle säga att det var ren jävla tur att jag klarade mej så bra som jag gjorde.
Det är nästan fyrtio år sedan jag var där.

Nyligen mördades en medelålders kvinna av en pojke på 12 år boende på ett HVB hem.
Ett barn placeras på ett hem av samhället som tar över ansvaret från föräldrarna.
Under sin tid på boende hade denna   T O L V Å R I G A   pojke utvecklat ett narkotikaberoende.
Hur i helvete är det möjligt?!
Hur i helvete får det ske?!
Tänk om det varit mitt barn. Eller ditt.
Hur kan det vara så 2020?

Puss/ Asta