"Gör nåt för din mamma"

Jag har ägnat en liten stund åt att läsa igenom en del gamla blogginlägg från juni månad olika årtal.
2017 skrev jag flera inlägg om mamma och hennes alkoholism.
2017 var året min bror blev mördad och mammas sjukdom accelererade som bara den.
Jag läste om väldigt många andra saker med men just detta fastnade.

Idag har jag haft en fin dag. Maken å jag har (ja, i Coronatider) varit på ett ganska folktomt Ikea och därefter i Göteborg och käkat grekisk... fantastisk... mat.
Hemkommen tog jag med Bente-Nora så hon skulle få bada och jag gick där på min strand och kände mej ovanligt harmonisk.
Då ringde någon som jag i telefonen döpt till "Mammas väninna."
Pang.
Det är en kvinna som bor i samma hus som mamma, alkoholiserad även hon men mån om mamma och några gånger om året blir hennes frustration för stor och hon ringer och säger (ofta lite uppfordrande och anklagande) att "Du måste göra något för din mamma, hon kommer att dö."
Jag svarade inte. Jag skrev ett sms som jag inte fick svar på om att jag "stod lite dumt till" men harmonin störtdök kan man säga.
Denna jävla oron.
Detta ständiga dåliga samvetet.
Denna eviga väntan på att det vi alla vet ska hända har hänt.
Och detta förbannade medberoendet.
Pang.

Alltså... få människor vet lika väl som jag hur missbruksvården och lagarna kring den (inte) fungerar. Jag kanske inte i ord kan berätta men jag vet exakt hur den känns. Min mamma försökte i 35 år att få psykiatrin, vården och socialtjänsten att hjälpa min bror. Sista 5-6 åren fick han faktiskt en del behandlingshem men då var det för sent.
Jag vet att det finns absolut noll och ingenting jag kan göra för att "göra något för min mamma." Jag har försökt få henne tvångsvårdad. Jag har talat med läkare. Jag har gjort flera orosanmälan till socialtjänsten. Framförallt har jag vädjat, hotat, bönat, rasat, erbjudit henne att bo här, försökt tvinga henne att gå med på vård och resonerat med min mamma.
Hon vill inte.
Och precis som jag har sett hur en anhörig kan stånga sej blodig mot myndigheter har jag sett hur medberoendet successivt bryter ner en människa.
Till ingen nytta alls.

Jag VET att mina främsta förpliktelser är mot mej själv och mina barn.
Om jag skulle... likt mamma gjort... släppa in sorgen med sin fulla potential och stånga mej blodig för inget resultat alls så skulle jag svika dem som jag faktiskt har ansvar för.
Timmar på terapisoffan har gett mej den insikten.
Intellektuellt vill säga för känslomässigt känner jag mej ändå som värsta sortens skitstövel som "inte gör något för min mamma."
För att jag ännu kan brottas med ilskan över att hon igen valt bort mej och de mina för alkoholen den här gången. För att hon fan inte ens vill försöka.
Samtidigt som jag vet att hon har... och har haft ändå sedan Jonas blev sjuk för ett halvt liv sedan... ett så jävla hårt liv. Stackars mamma.
Stackars lilla, lilla mamma.
Jag tror att många "missbruksbarn" kan känna igen den här ambivalensen, det här spektrat av olika å delvis motstridiga känslor.

Puss/ Asta