Kära Asta

Ett tag var jag så himla duktig på att vara snäll mot mej själv.
Trogna läsare minns kanske att jag la ner en hel del arbete på det där. På att tänka positiva tankar om mej själv, kanske framför allt mitt yttre, och på att mota bort taskiga tankar.
Det var i den vevan som jag även ägnade sista vakna stunden åt att tänka dagens tacksamhetstankar.
Tyvärr är det där med att mota taskiga tankar lika mycket färskvara som kondition.
Struntar man... jag... i det aktiva arbetet ett tag så är man raskt tillbaka i dåliga vanor igen.
Jag läste någonstans att genomsnittskvinnan tänker flera hundra elaka tankar om sej själv varje dag, det låter mycket men när jag väl medvetandegör mina tankar så inser jag att jag kommer upp i det... lätt.
Det är för min del mycket vikten. Som stått still trotts två veckor av 5:2.
6-7 kg. Minst en klädstorlek. Allt sitter åt och eftersom jag är hyfsat kort i rocken ser jag närmast fyrkantig ut. Kan inte gå förbi en spegel eller ett skyltfönster eller möta någon jag känner utan att tänka på vikten det första jag gör.
Det låter fånigt, det ÄR fånigt, men det här kan faktiskt göra mej gråtfärdig. Får mej att känna mej ful.

Och här vill jag betona att jag inte tänker så om andra lite fylliga människor.
Tvärt om faktiskt. Jag tycker att det rent objektivt är vackrare med lite tuttar, häck och mage.
Särskilt i min ålder.
Och det är ju inte bara kring vikten som jag dömer mej själv hårdare.
Jag hånar mej själv för bilkörningsrädslan, himlar ögonen åt min tafatthet på praktiken, förbannar min lathet att komma ut å röra på mej. Med mera med mera.
Det finns ett talesätt som säger "Hade jag behandlat mina vänner så som mej själv hade jag inga vänner haft kvar" och det är såååå sant.
Det måste bli ändring på det.

Så, här är några rader från mej till mej.

Kära Asta!

Jag är så imponerad av dej som satsar på nytt. Som vågar dej på att bryta upp från ett jobb du kan och är uppskattad inom. Där du är trygg i gruppen och omtyckt av dina kollegor.
Så många som bara gnäller å gnäller år in och år ut över hur trötta de är på sina arbeten eller sin chef men ändå inte gör något åt det.
Men du gör! Du vågar sträcka dej efter den där drömmen. Vågar tro att du kan lära dej och duga på ett så ansvarsfullt och självständigt yrke som barnmorska. Varesej det går eller inte så kan ingen ta ifrån dej att du faktiskt försökte.

Och så duktig du är med bilkörningen. Knappt kört utanför stadsgränsen innan och nu susar du fram i mörker och dimma på E6:an och slingriga vägar. 4 timmars bilkörning om dagen, korsningar å rödljus. Wow!
Somliga skulle kanske säga att det "är ingenting" men för dej var det nästan en fobi med bilkörning och ändå gör du det. Utmanar dej själv.
Det är det som är riktigt mod, att göra något fastän man är rädd.
Är det från början lätt som en plätt så är det väl ingen utmaning och ingenting man vunnit?!

Och vikten. Kom igen! Det är mindre än tio kilos övervikt. Det är knappast cancer. Det är inte ens farlig övervikt. Det är rent estetiskt och vill du så kan du förändra det, varför skulle du inte kunna?!
Det här är väl ingen utmaning jämfört med vad livet är och har varit för övrigt. 

Älskade Asta. Du duger. Du är bra. Du är älskad av de dina och resten spelar faktiskt ingen roll. Du älskar ju själv inte varenda människa. Och dom du inte älskar, de går ju inte under för det så det gör inte du heller.
Du har allt och lite till av det du bryr dej om. Ungar å hundar och havet runt knuten.
Du har det för att du är VÄRD det. Du är värd dina segrar.
Ta hand om dej och klappa dej själv på axeln, åtminstone ibland. 

Puss/ Asta