torsdag 17 september 2015

Han är fulländad min karl



Det går inte en enda dag utan att jag känner tacksamhet och blir imponerad över hur jäkla sund min gosse Gottfrid är.
Inte väluppfostrad, inte dregelfri, inte utan irritationsmoment (... detta att kissa i lillmatte å husses sängar titt som tätt eller att väcka mej halv tre om nätterna för att gå ut och kissa, vad ÄR det?!)
Men varje dag häpnar jag över hur stadig, trygg och snäll han är min grabb.

Min förra hund... Märta mitt hjärta... var av en helt annan kaliber.
Hon var mitt ankare å min bästa vän. Mitt norr och mitt söder.
Mitt livs kärlek. Mitt livs stora förlust.
Hennes kärlek till mej och de sina sträckte sej till månen... och tillbaka igen,
men hon var rädd för allt å kompenserade det med massor av skärpa.
Jag kunde aldrig slappna av utomhus med henne. Fick alltid förbereda mej, mentalt planera varje möte å varje situation.
Hon blev bättre med åren, absolut, vi gjorde tillsammans ett fantastiskt arbete men så sent som någon vecka innan hon dog lyckades hon smita ut från vår inhägnade trädgård å skällande jaga efter en liten unge i femårsåldern.

Jag levde med det så tätt och så nära att jag fortfarande blir alldeles paff varje dag med hur enkelt det är med en hund som Gotteman.
På våra promenader hälsar han på dem som vill hälsa med vänligt vaggande svans och ignorerar resten.
I stort sätt alla hundmöten hanterar han med ett stilla lugn. Fast jodå, hannar som stirrar stint på honom måste han bemöta likadant men värre är det inte.
Idag gosade han med en okänd liten flicka. För några veckor sedan blev han påhoppad av grannens rabiata lilla dammopp till hund som till å med nafsade honom i ansiktet och han stod bara kvar.
Utan att varken fly eller ge igen. Oberörd.

Han hanterar oftast Noah helt fantastiskt.
Människovalpar i den åldern som slänger kastrullock rakt ner i klinkersen en meter ifrån honom och han öppnar bara ögonen. Blir han trött på gnäll å skrik går han in och lägger sej i ett annat rum.
Vid några tillfällen har han morrat mot Noah. Detta har varit medan han (hunden alltså) stått å ätit något extra gott och Noah kommit för nära.
Han har aldrig visat tillstymmelse till ett sådant beteende medan morsan... moi... är i huset.
Jag tror han helt enkelt tycker att jag är hans enda chef och i min frånvaro är valpen tillräckligt stor numera för att uppfostras. Oacceptabelt givetvis, men svårt för mej att påverka då det alltid sker när jag är borta.
Idag stod Gottfrid och käkade middagsrester som tydligen var riktigt smaskens. Pasta med sås av kyckling, dionsenap och lagrad ost. Jojo, han har italienskt påbrå.
Noah gick förbi... alltså FÖRBI... i vårt hus får man inte störa den hund som äter eller sover och jag såg hur Gottfrid spände kroppen. Så tittade han upp, mötte min blick och bar sedan med sej tallriken till bakom mej. :)
Jag tror att det här med Noah kommer ge med sej. Gottfrid är allt för vänlig å allt för sund för att ställa till med större problem.

Han är tre år nu. I mina ögon fulländat vacker trots att han är en rätt liten pojke.
Han är mitt lyckopiller.
Å lyckopiller kan ju faktiskt behöva gå ut å kissa mitt i natten.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Håller helt med. Tycker han verkar riktigt sund och go. Han måste ju också få visa vem han är och vart hans gränser finns. Sen skall han inte agera men jag tycker att dom skall få visa. Och sturska hannar kan gott få sig en blick ;-) Snaps gör likadant. Fast med koll bakom sig så ingen hoppar på honom.

    SvaraRadera
  2. Han är superfin gossen!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare