Jag skulle vara extremt dålig på att få en dödlig prognos.

Ja men precis som rubriken säger... Jag skulle vara extremt dålig på att få en dödlig prognos. En hotande diagnos. En svår sjukdom.
Jag har alltid sagt det... tänkt det... för man har ju mött en å annan människa i sitt liv med livshotande sjukdom, både på jobbet och i det privata, och många är så fruktansvärt modiga.
Stridslystna rent av.

Jag minns när min vän Lena fick cancer och läkaren gick igenom behandlingen med henne. Den skulle bli tuff. Hon skulle avmagra. Kräkas. Tappa håret. Bli förlamande trött.
Lena var ensamstående mamma till tre barn och trettiotre år och gissa vad hon sa?
Bring it on! Kom igen bara! Ge mej skiten, jag ska besegra det här, jag KAN INTE DÖ!
Och hon avmagrade. Hon kräktes. Hon tappade allt hår. Hon blev förlamande trött. Men hon hytte ändå med näven åt cancerjäveln och upprepade "Kom igen då!"
Lena besegrade cancern. Trodde vi. Hon besegrade den ett tag och sen kom den tillbaka. Hon slogs lika tappert. Tog ännu mer stryk. Hade upptill det första svåra smärtor. Sår som inte läkte. Kunde inte gå.
Cancern vann. Beskedet om palliativ vård kom, alltså vård i livets slutskede.
Uppriktig och rak information om att "ordna det för sina barn."
Men inte ens då gav hon sej hän åt självömkan.
"Varför du?" grät jag. "Det är orättvist!"
"Varför inte jag" svarade hon. "Vem är mer värd att få det?"

Jag skulle aldrig kunna vara sån där.
Så där stridslysten, tapper och modig. Så där ödmjuk inför nyckfullheten i livets villkor. Åtminstone tror jag inte det.
Det finns så mycket skuldbeläggande kring det där, det har jag oxå sett både som närstående och som sjukvårdspersonal.
Så stora krav och förväntningar på människor med potentiellt dödliga diagnoser om att kämpa, slåss, tro.
"De som har en optimistisk syn klarar sej"
Tack som fan för den.
Eller som Lena fick höra. "Du måste be. Gud låter inte en småbarnsmamma  som tror på honom dö." Detta var några veckor innan hon faktiskt gjorde det... dog. Hon hade försonats med att dö. Med det ofattbara att inte kunna finnas och skydda sina barn. Hon hade försonats.
Jag ville slå personen som sa det hårt i ansiktet.
Lena bad mej oxå... nej inte om att slå men sätta ner foten...
"Få henne att sluta. Jag orkar inte höra sånt mer. Det är nog nu. Jag SKA dö."
Och dog gjorde hon. Trots att hon var trettiofyra år. Trots att hon hade tre barn med usla fäder och en socialtjänst som sket fullständigt i vad hon önskade för sina barn. Trots att hon var en fighter av guds nåde och att vi nog alla bett till högre makter för henne.

Jag hade en annan vän. Hon var oxå småbarnsmamma, bara fyrtio år och oxå hon en kämpe av rang. Hon ägnade hela sitt sista år, som hon visste var hennes sista, att mellan behandlingarna som gjorde henne skallig, trött, rörelsehindrad att resa och skapa minnen åt barnen och mannen. Hon gick på quiss med vännerna fram till alldeles på slutet. Hon hade till å med en stor fest när hon fyllde 40 för att "fira livet" nån månad innan hon dog.
Nina min Nina. Så modig. Så galet stark.

Jag skulle aldrig kunna vara sån. Jag tror inte det. Jag har inte det i mej.
Jag skulle bli panikslagen, deprimerad, livrädd och handlingsförlamad.
Jag har beställt av Gud som jag till vardags inte ens tror på att få dö i sömnen när jag är ish 87. Jag är ju för fan en dramqueen av lite magkatarr.

Puss/ Asta

När facebook är som bäst

Dagen har varit känslosam på fler sätt än det som jag skrev om i inlägget nedan.
Det har varit BRA känslosamt oxå.

För ungefär nio år sedan dog en av mina allra närmaste vänner... Lena... i cancer.
Hon hann inte ens fylla 35 år och hon efterlämnade tre små barn efter sej, de hade olika pappor men ingen av dem var något att hänga i granen precis.
Vår vänskap varade under många år och utspelade sej främst via brev där vi utvecklade våra tankar, känslor och berättade om allt från vardagligaste tisdagen till våra innersta hemligheter.
Någon eller några gånger per år träffades vi.
Från det att Lena fick veta att hon var sjuk umgicks vi mer intensivt och jag var å hälsade på henne många gånger under den här tiden.
Om man tvunget ska ha en älskad vän som dör i något så meningslöst som cancer så ska man ha det så som jag hade det.
Lena och jag pratade ut om ALLT. På dagarna när jag var där deltog jag i deras vardagsliv med barnen, matlagning och annat. Om kvällarna låg vi i hennes säng, höll varandra i handen, hade pannorna mot varandra och så pratade vi. Pratade å grät, pratade å grät. Och faktiskt fnissade en hel del med. Lena behöll sin sarkastiska humor in i det sista.
När hon väl gick bort fanns det ingenting som var osagt, ingenting att undra över.

Trots att hon varit borta så länge så tänker jag fortfarande ofta på henne.
Nästan varje dag.
Sorgen har bleknat, smärtan som kulminerade den där sista vidriga dagen när jag tog avsked av henne i ett kalt sjukhusrum eller på begravningen när jag trodde jag skulle mista förståndet, har minskat i vrede.
Men saknaden finns kvar. Å jag minns hennes speciella skratt. Jag kan fortfarande höra det inom mej.
Det var så märkligt den där sista gången.
Lena var alldeles snurrig av sjukdom å morfin. Hon hade alltid varit liten och smal, nu var hon som en gammal gumma med kalt huvud och en fågelliknande kropp.
Hon pratade i nattmössan, så tokigt att vi inte kunde följa med i hennes tankar, men när jag skulle gå och sa hejdå ropade hon till sej mej en sista gång. Drog mej nära i en kram, såg mej i ögonen, plötsligt med klar blick och sa "Jag älskar dej. Jag kommer alltid att älska dej. Jag kommer alltid att vara med dej. Du kommer bara inte att se mej."
Och så känns det ofta, som om hon är kring mej, som om jag kan känna hennes vingslag.
Jag gråter nu. Fortfarande gråter jag ibland över saknaden.

I början hade jag kontakt med hennes barn, i synnerhet med familjen där den lilla flickan hamnade och med Lenas pappa.
Sen blev det mindre...
Det kändes som om jag var där och störde med min sorg i deras nya liv. Som om jag var en evig påminnelse om vad de förlorat. Jag släppte taget om dem, det var mitt fel, inte deras.
Jag har senare sökt efter dem på facebook utan att finna dem.
Haft dåligt samvete. Jag lovade ju Lena att se efter dom. Jag gjorde inget vidare bra jobb.
En gång, när hon precis fått sin dödliga diagnos tog hon upp frågan med mej, om jag ville ha barnen.
Jag sa som det var, att jag så gärna skulle gjort det men att jag inte skulle mäktat med att göra det tillräckligt bra.
Jag hade fyra egna barn, ett äktenskap som var i djup kris, en egen stor sorg och detta var tre barn som skulle behöva så oerhört mycket stöd. Jag ville inte stå där ett år senare å inse att jag inte gjorde ett bra jobb.
Jag sa nej av kärlek och Lena förstod, jag vet att hon förstod.
Men just på grund av det samtalet så kändes det än mer att faktiskt ha tappat bort den lilla kontakt vi hade.

Så... här om dagen skrev en kvinna till mej på facebook. Jag kände igen henne vagt och när jag tittade bland hennes vänner förstod jag vem hon var.
Lenas lilla dotters nya mamma.
Jag såg bilder av dottern. Denna lilla busiga trollunge som jag burit på å lekt med som nu såg nästan vuxen ut, och så otroligt lik Lena.
Nu idag har vi mailat mer. Det har gått bra för alla barnen. De mår bra, lever goda liv.
Jag har sett bilder och de är så vackra. Så fina.
Kan ni förstå... vilken lycka!
Jag har till å med chattat med den lilla dottern och jag är så fantastiskt glad över dessa nyheter och över att kunna knyta kontakten igen.
Det är som ett sår som får läka.
Det är verkligen facebook när facebook är som bäst.

Puss/ Asta

Om sorg

 
Lena. Fina, fina Lena.  (Jag ber om ursäkt för den kassa bildkvaliteten.)
Lena som bara fick fylla 35 år. Trebarns mamma. En av de finaste vänner jag någonsin haft.
Hon som alltid kommer att fattas mej. Som dog för ung. Som cancern tog. Som Gud hämtade hem.
För nästan 8 år sen.

Vi började som brevvänner Lena och jag.
Om jag svarade på hennes annons eller tvärtom, det minns jag inte längre.
Vi skrev i alla fall romantjocka handskrivna brev till varann under dryga 10 års tid.
Om allt vi någonsin gjort, drömt eller tänkt.
Hon skrev alltid i blyerts. Med en kringelkrokig, snirklig, vacker feminin handstil.
Vi sågs många gånger... och i synnerhet efter att hon fått sin diagnos.

Lena...
På bilden med sjal på huvudet efter att ha tappat håret av cytostatikan.
Avmagrad och märkt. I väntan på domen hon fått flera månader innan.
Men med leendet där. Alltid med glittrande ögon. Alltid med humorn i behåll.
När jag skulle komma dit en av de sista gångerna sa hon "Jag längtar efter dej, jag längtar efter att äntligen få gråta."
Så jag kom. Å vi grät. Fast mest jag. Så snoret rann. Så som jag gör i detta nu.
Vi låg i hennes säng, tätt tätt och höll varandra i händerna.
Och så talade vi om det enda vi inte talat ut om innan. Om döden. Om att hon snart skulle vara borta.
Hon sa "Jag är så tacksam att det är jag som ska dö för jag skulle inte orka med sorgen om det varit du."
Vi talade om att jag inte kunde ta hand om hennes barn, att jag ville men att jag inte mäktade med i ett trasigt äktenskap och med fyra egna barn och hon sa... från hjärtat... att det är okej.

Hon var en så späd tjej. Dryga 1,50 lång. Tunn. Flickig.
Långt å blont hår. Väldigt lik Annika Jankell. Fast det avskydde hon när man sa.
Varenda man ville "ta hand" om henne men hon var mycket kapabel.
Hon bytte karlar som andra byter skor, föll alltid för The bad boys, men när det tog slut stod hon stark med sina ungar. Sina pojkar å sin lilla flicka.
Åhhh Gud, jag kan fortfarande höra henne fnissa...
Hon älskade sina ungar. Rökte inte. Fixade allting själv. Drack knappt alkohol. Gick långa promenader. Å unnade sej män lite då å då.
Hon var stark och orädd. Ingenting skrämde henne.
Inte hennes galna ex som hon fick fly ifrån. Inte cancern. Inte cellgiftsbehandlingarna och att tappa håret. Inte ens döden.
Med tanke på hennes makt över karlar skojade vi på slutet om det där... hur hon skulle vira Sankte Per kring sitt lillfinger vid den gyllene porten.

8 år har snart gått.
8 år sen hon låg där i sjukhussängen. Oklar av både sjukdom och droger.
Med syrgas i näsan och anhöriga runt sej.
Hon pratade gallimatias. Sa tokiga saker.
Men när jag skulle gå... den där sista gången... ropade hon tillbaka mej.
Hon såg mej rakt in i ögonen och sa "Jag älskar dej. Jag kommer alltid att älska dej. Vart jag än är."
....

På hennes begravning trodde jag att jag skulle bli vansinnig av sorg.
Hennes tärda skilda föräldrar. Så ensamma på var sitt håll. Som mist sitt enda barn.
Hennes tappra sammanbitna små söner. Hennes 5 åriga lilla tös som sprang runt och inte förstod.
Sorgen var i början galen. Min tröst var Märta som kom hem några dagar efter att Lena dog.
Efter begravningen fick jag borra ner näsan i hennes valpnacke.
Åren har gått. Sorgen mildrats. Förändrats men aldrig försvunnit.
Här om dagen träffade jag en avlägsen bekant till både mej och Lena på jobbet.
I bilen hem lyssnade jag på Lisa Ekdahls "Hon förtjänar hela himlen" som jag alltid spelade för Lena och tårarna bara kom.
Å nu när jag hör Olle Ljungstöm tolka Darins "Who's that girl" så tänker jag på henne av nån anledning.

Älskade du...
Jag saknar dej. Varje dag saknar jag dej.
Det finns så mycket jag hade velat prata med dej om. Berätta. Skratta å gråta kring.
Jag hör ju dej inom mej, hur kan du vara borta?!
Jag är så ledsen att jag tappat kontakt med barnen, att jag inte vet om de mår bra.
Jag har letat efter dom på nätet men...
Jag önskar så att vi får ses igen en dag. Att den här saknaden får ta slut en dag.
Jag älskar dej. Till månen. Och tillbaka igen.

Puss/ Asta