Min brösthistoria

Sett andra delen av Kroppshets på Svt som idag fokuserat framförallt på den yttersta formen av ätstörning, anorexi.
En sjukdom som... trots det jag skrev i inlägget nedan, det att vi alla är mer eller mindre ätstörda... är svår att förstå.
Att väga typ 40 kg och tycka att man är tjock. Att gråta av ångest över att behöva ta en tugga smörgås. Att tugga tuggummi frenetiskt för att tappa ytterligare någon kalori.
Det är en sjukdom och väl där handlar det nog mer om kontroll än kilon.
Att ha makten över en enda sak. Maten.
Men vilket lidande. Och så oerhört frustrerande för anhöriga det måste vara!

Jag tänkte skriva om bröst. Jag har gjort det förut, så för den trogna läsaren blir det en repris.
Men alltså, jag älskar kvinnobröst. Jag tycker typ det är det vackraste som finns. Alla typer av bröst. 
Och en gång avskydde jag mina egna...

När jag var ung. Tonåring. Jag tyckte att jag var så ful.
Min stora mun som jag alltid blivit retad för. Mina kraftiga lår, de som jag alltid haft trots att jag var smal för övrigt.
Hela jag var... fel lixom. Men jag hade en sak, jag hade väldigt snygga bröst.
Runda, fasta, uppnosiga. En perfekt C-kupa.
Så kom barnen. Tripp trapp trull och sen den lilla eftersläntraren.
Jag var 21 år när jag fått tredje barnet. 22 när jag slutat amma och brösten bara försvann. Blev till två tunna taxöron. Hud jag rullade upp i en B-kupa typ.
Trebarnsmamma men fortfarande väldigt ung men med en tants tuttar.
Och som jag avskydde dem.
Som jag skämdes.
Jag kunde inte se på dem. Jag kunde knappt ta på dem när jag stod i duschen.
Jag hade en tisha på mej när jag hade sex med min man.
Och jag drömde om att få operera dem.
Om jag bara haft pengar. Om jag bara kunde återställa mina bröst.
Då. Då skulle jag bli lycklig.
Jag gick till en doktor på vårdcentralen. En vän hade berättat att om man hade stora problem kunde landstinget betala en operation.
Jag blev visad in på ett vårdrum. Ombedd att ta av mej på överkroppen.
Jag som inte ens kunde visa mej för min man.
Men jag gjorde det. Och en manlig läkare kom in, mätte med måttband mellan nyckelben och bröstvårta, konstaterade nyktert att Jodå, visst har du hängbröst, bröstvårtan borde sitta ungefär 7-8 cm högre upp. Och sen fortsatte han lika torrt att, men betald bröstoperation fick bara de med för stor tung byst.
Ja men tack som fan. Varför måttbandsmäta då?!

Det blev ingen operation. Jag hade inte råd.
Tack å lov för det.
Idag har taxöronen växt till sej skulle man kunna säga.
Bröst består ju av fettvävnad och eftersom resten av kroppen är större, 10 kg mer än vad jag vägt den största delen av mitt vuxna liv. 18 kg mer än vad jag vägde när jag blev gravid första gången.
Följaktligen är inte bara rumpa, lår å mage större utan även mina bröst fylligare.
Och jag älskar mina tuttar idag. De är varma och trygga. De är mjuka för ett barnbarn att vila huvudet mot. De har med bravur fyllt sin huvudsakliga uppgift, den att producera mat till mina avkommor. De är snygga i en urringning.
Så mycket uppnosighet finns inte. Det är klart att de är hängiga.
4 graviditeter. 3 år av amning. Viktuppgångar och viktnedgångar. År. Liv.
Det är klart det syns som på resten av mej. Att det syns att man har levat, att något (n) är använd betyder inte att den är förbrukad och förstörd.
Det är okej. Det är faktiskt mer än så, det är underbart!
DET vill jag förmedla till mina döttrar, mina barnbarn, hela världens flickor.

Idag kan jag känna Tack gode gud att jag inte hade möjligheten att karva och stoppa in en massa skit i dem.
Ni skulle se mej ibland om kvällarna (å förmodligen tänka att Nu, nu är det fasen nära till vi får köra in henne till nån hjärnskrynklare) när jag ska lägga mej och knäpper upp, tar av behån.
Se hur jag tar de små raringarna i varsin hand, som två små trinda taxvalpar är de numera och jag lixom gossar till dem. Gud, va goa ni är. Och tack som fan att den där måttbandsdoktorn inte betalade för nåt karveri i friska tuttar. 


Puss/ Asta

Det kom en kommentar

Jag fick en kommentar...

Det är så svårt tycker jag! Tror att du kan känna igen dig i min känsla... att uppskatta sin kropp som den är och inte klanka ner på sig själv handlar inte bara om att nära den egna psykiska hälsan, utan det är även ett politiskt, feministiskt ställningstagande. Ett statement! "Här står jag och duger". Och precis som offentliga matdagböcker och eviga träningsredovisningar inte bara handlar om att "motivera dig själv" eller "inspirera", så blir även det ett statement. "Jag duger inte! Därför ska jag förändra mig själv att passa bättre in i den patriarkala mallen". Samtidigt som det självklart gör gott för hjärna, kropp och själ att träna och hålla en balanserad kost. Men det blir slitningar inom oss. Som alltid när det kommer till vad som är bra för oss kontra förmåga att nå dit, samt politik tanke kontra att bara vara människa. Vi som har döttrar har ju, som du också är inne på, ett ansvar gentemot dem! Ytterligare en börda att bära. En aspekt att ta hänsyn till. Att vara kvinna kontra mamma. Ja... vi får kämpa på helt enkelt.
Puss Emelie.

Hon är klok hon min dotter, det är hon verkligen, men kommentaren väckte många tankar.
Det här med att inte tala vikt eller så förakt över den egna kroppen till sina barn är ett av områdena jag misslyckats med mest som förälder.
Till mitt försvar var det delvis andra, mindre upplysta tider, när mina barn var små men jag talade och gnällde ofta över min kropps alla brister högt och ljudligt när de var små. Till mej själv och ihop med mina väninnor.
Det var valkar hit och dit men framförallt mitt dåvarande favorithatobjekt... brösten.
Jag talade om bantning och om operationer jag drömde om.
Och för det där har jag väldigt dåligt samvete.

Min dotter har rätt i det hon skriver. Att som kvinna vara nöjd med sin kropp, acceptera sin kropp även om man inte älskar den alla dagar är ett feministiskt statement. Här står jag... för i helvete... och duger!
Men samtidigt kan jag känna att det blir ännu ett krav, ännu något som vi kvinnor ska leva upp till. Ett på sitt sätt skittufft statement, människan har i alla tider bejakat skönhetsideal därför att det gynnar fortplantningen. Alla däggdjur och en hel del fåglar, insekter och annat levande gör det med. Putsar sina fjädrar, blåser upp sej, kvittrar ljuvt för att attrahera en ev partner och röja undan konkurrensen.
Att finnas bara för sin egen skull, att stå oberörd inför omgivningens tankar om ens knullbarhet... det är inte enkelt därför det finns inprogrammerat i oss. 
Och att göra det för andra, att vara den där förebilden hela tiden, det är nästan lika svårt det.

Jag tycker att jag har kommit väldigt långt. Jag mäter mej inte med andra nu för då må det hända vara pyttesteg, jag mäter mej med mej själv.
Idag skulle jag aldrig, trots att jag nog skulle kunna skrapa ihop pengarna, operera en frisk kropp. Min gräns för att korrigera och dölja åldrande har passerats långt före botox och fillers. Den går vid hårfärgningsmedel och smink. Hårfin skillnad menar somliga, kanske men var å en får sätta upp sina gränser.
Jag har, som jag skrev i inlägget som förekom denna kommentar att jag aktivt arbetar med att få en sundare syn på kroppar. Jag följer inte kvinnor och sidor på sociala medier som får mej att känna mej ful eller fel, jag köper inte tidningar som Amelia eller Tara som på ena sidan har recept på smarriga desserter och på nästa ger tips om hur du tappar tio kilo innan du hinner säga gräddglass.
Istället följer jag massvis med kloka starka kvinnor som stolta visar upp sina naturliga kroppar och låter dem inspirera mej.
Jag har slutat att bära för små kläder. Gick igenom min garderob igår och konstaterade att jag kanske har ett eller två par jeans jag fortfarande kommer i men som sitter åt och tänker att... ja, men då får jag väl ha klänning och strumpbyxor då för jag vägrar att straffa mej själv med linningar som skär in och gör ont.
Jag försöker att i skrift inte benämna mej själv som tjock när det står för synonym med ful eller fel.
Jag uppskattar fylliga kvinnor, kan vända mej om och finna dem vackra.
Samma sak med åldrande kvinnor där rynkor, mjuk hud och grått hår ses som vackert.
Jag har slutat upp med att tänka när jag ser en tjock människa med e magtröja eller kort kjol "varför gör hon så där mot sej själv, varför klär hon sej inte lite fördelaktigt" och tänker istället "vad modig hon är, vad fint att hon känner sej bekväm."
Hon ja. För trots mina framsteg är det fortfarande främst kvinnliga kroppar som bedöms och värderas.

Jag ha kommit långt, jag har lät mej så fantastiskt mycket, synat mina fördomar av alla fantastiska kvinns jag följer. Jag korrigerar mina nedlåtande tankar om den egna koppen regelmässigt och nästan automatiskt. Den tjocka magen blir den goa mjuka magen som burit de fyra mest fantastiska människor i min värld på denna jord.
Jag läste någonstans att kvinnor tänker... det är alltså inte bara jag... hundratals elaka tanka om sitt utseende varje dag. En suck här en pust där över allt som inte är perfekt. Det låter mycket men ta en dag och räkna hur ofta du drar i klänningen, noterar den där nya rynkan, suckar över att byxorna spänner, tänker att håret är hopplöst och vad gula mina tänder är!
Vilken jävla hjärntvätt!
Och förstå kraften, förstå makten, när du hundratals gånger per dag gör motsatsen och tänker generösa, gillande, stärkande tankar.
Hjärnan fungerar så. Det som den matas med mycket tror den på.
Det är därför "fejk it until you make it" fungerar.
Men som sagt, jag faller tillbaka. Samhällets norm, patriarkatets ordning, alla tusentals retuscherade bilder vi ser på en vecka av redan unga, redan smala, redan perfekta kvinnor som ändå inte dög påverkar.
Det och den där parningsbiologin jag nämnde ovan.
Och då kan det räcka med en oskyldig kommentar strax efter man själv noterat en slapp hängig bak med gropar i att "Du ha fått en tantkropp sedan vi var utomlands sist" för att riva inte allt men en hel del av all den där klokheten man mödosamt byggt upp.

Lika lite som jag försöker att inte döma den tjocka tjejen bakom mej i icakön som kanske just idag handlat mest chips och läsk försöker jag låta bli att döma de som arbetar som fan med sin yta och sitt yttre.
Jag tänker att vi är alla offer och man kan kritisera och ifrågasätta fenomen men inte enskilda individer.
Jag vill tappa några kilon, jag vill få tillbaka kondisen så jag kan springa 10 km och jag vill ha den där tajta häcken igen. Det är främst en hälsopryl men det finns en fåfäng parameter som jag inte har lust att försöka dölja.
Det måste få vara så. Trots att jag ä mor till tre vuxna döttrar.
Jag är förebild men oxå en del av det här vi kallar... livet.

Puss/ Asta

 Ps. Varsågod. Jag lägger upp en "fulbild", för att utmana mej själv. För att kanske stärka nån annan. Det var efter att dottern tog det här kortet hon fällde den där tantkroppsrepliken. Jag förstår ju hur hon fick den tanken.
Men det är oxå en bild av en mormor som leker med sitt barnbarn i ljuvligt vatten och som faktiskt... jo men faktiskt... är rätt lycklig där å då.
 

Hon med tantkropp

Jag är 48 år fyllda. Min bästa tid är nu. Jag har insett vad som är viktigt, vad jag skall lägga ner fokus på och vad som gör mej lycklig. Jag har dumpat det där med komplex. Jag är stark, fri och klok!

Ha ha ha... host... ha ha ha.
Något av det värsta jag vet vad det gäller min person är när jag tror att jag nåt ett mål. När jag inbillar mej att jag lagt dumheter bakom mej och när jag är så där jävla skitstolt över vad jag har åstadkommit med min från början rätt uppfuckade hjärna... och så visar det sej inte stämma. Det är hundra gånger värre än hjärnspöken jag är medveten om att jag inhyser.
Jag ber i förväg om ursäkt för inlägget, blottar magen och hoppas ni inte dömer mej för hårt.

Det senaste året har jag kommit långt vad det gäller att släppa komplex jag burit hela livet och att acceptera min kropp så som det är och ser ut.
Drömmen om platt mage har ersatts med drömmar om kondition. Saknaden efter en fast byst har ersatts med önskan om starka armar. Celluliter och häng har fått minimal uppmärksamhet och ersatts med tacksamhet om att jag är frisk.
Vägen dit har varit krokig och mina segrar kommer sej av en ökad klokhet med åren men även av hårt jobb och målmedvetna val. Jag har slutat följa sidor och personer på sociala medier som får mej att känna mej ful, fet å kass och i stället fokuserat på att följa en mängd starka kvinnor från ungt till medelålders som kämpar för kroppspositivism och att alla typer av kroppar skall få synas utan att värderas.
En kropp är en kropp. Vackert så.

Inför resan till Kos vägde jag mer än vad jag brukade och jag var dessutom mindre tränad (jag säger tränad, för vältränad har jag aldrig varit.)
Och en dag, i början av semestern, säger Mini... jag minns inte påtal om vad... att
"Du har fått en tantkropp sedan vi var utomlands sist."
När jag stirrar på henne. Alltså, jag lever inte i nån förnekelse , men det var så rub it in så svarar hon "Ja, men du ÄR väl tant, du är mormor å farmor flera gånger om och snart femtio!"
Och JÄVLAR vad det sved. Jävlar vad det rev varsamt uppbyggda murar mot fåfängan och jävlar vad jag inte kunde släppa det. Så jag höll in den där magen. Drog i min bikinibakdel. Hukade inför andras blickar. Som om jag vore 15½ igen.
Så barnsligt. Så dumt. Så utomordentligt fånigt men jag blev ledsen.
Jag skämdes. Jag jämförde mej om å om igen med var enda kvinna i samtliga åldrar jag mötte om jag låg på plus eller minus i knullbarhetsskalan. Pustade ut inför någon som var större, fick bekymmersrynka över slät platt hud. 
Jag försökte... försökte bryta det hela tiden... och tänka på min yngre vän som snart ska dö från sina små barn och som förmodligen skulle vara jävligt tacksam över en hängröv och valkmidja.
Jag talade strängt till mej själv om å om igen men jag föll tillbaka lika många gånger.
Det tog kanske tre fyra dagar innan det ens släppte lite grann.
Ingenting är ju så föraktat som plufsiga medelålders tanter. De står längre ner på rankingen än tjocka fertila kvinnor.

Och detta ska ni veta gör ont på mer än ett sätt.
Inte bara att jag har en "tantkropp." Det gör ont för att framstegen inte är så stora som jag stoltserat över. Att det rivs så lätt. Det gör ont att jag lägger energi på något så vansinnigt banalt som yta... fortfarande... under mitt enda liv. Jag TYCKER samtidigt att det är så rasande fånigt. Patetiskt.
Jag känner att jag sviker mina döttrar. Unga kvinnor som behöver rejäla förebilder. Sviker mina kroppspositiva systrar.

Så hårt är vi präglade från vi är små. Så noga inpräntade är vi vad som duger och vad som inte gör det. Så hårda är förväntningarna att inte ens tanter kommer undan. Så förbannat lång är vägen att gå.
Tankar?

Puss/ Asta




Bild: En ung och en äldre kropp. Friska. Tänk om det räckte och resten inte värderades.