Jag har sett på partiledardebatten på Svt.
En microfördel med att vara sjuk.
Många viktiga ämnen debatterades. Skolan. Vården. Försvaret. Miljön. Jobben. Tiggeri.
Det var allt för många och stora ämnen för att på ett bra sätt hinnas med under 1 timma och 45 minuter.
Ingen fick tala till punkt. Ämnena stressades igenom. Det var svårt att få kläm på vad partierna tyckte.
Ja bortsett från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna då förstås.
Han var föredömligt kortfattad och tydlig.
"En ansvarsfull invandringspolitik" frälser Sverige. Oavsett vad det gäller.
Pengarna som blir över räcker åt allt å alla.
Det är lite Jesus över Jimmie. Ni vet, en fisk å ett bröd...
Ingen av de övriga partiledarna ifrågasatte vad det skulle innebära för människor som flyr för sina liv om Sverige minskade sin invandring med 90%.
Över lag behandlade de honom som ett bråkigt barn som är någon annans ansvar.
Med ignorans och utan att nappa på hans små utbrott.
Jag är socialdemokrat sedan jag var barn.
Jag är uppvuxen i arbetarmiljö. Jag har en stark klasstillhörighet.
Jag var medlem i SSU som ung och jag har alltid röstat på Socialdemokraterna.
Men någonting gör ont i mej när jag hör Stefan Löfven prata.
Han är så vag, så försiktig. Han tar rygg på Alliansen i så många frågor och han flirtar med mittenpartierna om och om igen istället för att försöka bygga en stark röd-grön allians. Sträcker om och om igen ut handen mot Björklund och Lööf.
Löfven ger inga klara svar. Han verkar visionslös och talar nästan bara om vad Alliansen gjort för fel- utan att sedan vilja ändra på det.
Kanske mörkar han?
Kanske vill han så förtvivlat gärna inte skrämma bort medelklassen utan planerar steg för steg?
Risken måste vara väldigt stor att han istället skrämmer bort många sossar i min sits.
Jag hörde Magdalena Andersson tala i radion här om dagen.
Hon talade om att "Socialdemokraterna vill ta från miljonärerna och ge till pensionärerna."
Fint så. Men det visade sej handla om ca 75 kr/ mån för genomsnittspensionären.
Det skulle finansieras genom slopat jobbskatteavdrag för dem med månadslöner ÖVER 60 000 kr/mån.
På frågan varför de inte slopar avdraget för dem med 50 och 55 000 kr/ mån svarade Magdalena Andersson att "Vi vill inte skapa oro i hushållsekonomierna."
50 000 kr i månadslön. Vi pratar här om läkare. Civilingenjörer. Chefer.
Det är ETT av alla vaga och fega beslut.
Ett exempel på hur S tar rygg på Alliansen.
Jag ÄR ingen vänsterpartist. Det finns en mängd frågor där jag är oeniga med dom.
Men jag beundrar Jonas Sjöstetds patos och tydlighet.
Jag tror på hans glöd och på hans äkta engagemang precis som jag tror på Gustav Fridolin.
Håkan Juholt hade glöden. Retoriken. Hjärtat med den socialdemokratiska politiken.
Tyvärr var han inget partiledarämne. Han var allt för lite ledare, allt för impulsiv och allt för dåligt skolad in i leden.
Stefan Löfven är mer metodisk och eftertänksam. Kunnig inom arbetarrörelsen och det fackliga arbetet. Han vet hur man skapar jobb men han är ingen talare och han är otydlig och rädd.
Jag säger det igen, att sparka Mona Sahlin som hade alla nödvändiga egenskaper var nåt av det sämsta Socialdemokratin i Sverige har gjort.
Jag känner mej vilsen.
Långa stunder under debatten kände jag mej generad. Beklämd.
Jag kände mej orolig och faktiskt... faktiskt lite sorgsen.
Det känns inte alls självklart att jag lägger min röst på Socialdemokraterna i höstens val.
Så... hur klarade sej partiledarna i debatten?
Bäst tycker jag Gustav Fridolin och Fredrik Reinfeltd var.
De var tydliga, giftiga, engagerade med sin politik.
Sämst var utan tvekan Annie Lööf, där var det näst intill skämskudde större delen av kvällen ...
... för Jimmie, han är i en egen bottenliga. Han räknas inte.
Vad tyckte du?
Puss/ Asta
