Det är så jävla märkligt.

Jag läser och hör här och där om hur Sverige förändrats.
Om åldringsrånen. Om gruppvåldtäkterna. Gängskjutningarna.
Brott som i ett land där den grova brottsligheten sjunker men där vissa brott ökat och där invandrare är överrepresenterade.

Människor... som försäkrar att de inte är rasister (gud, nej)... men som ändå kan konstatera faktum. Som inte känner igen "sitt Sverige."
Ofta är de män. Dåligt insatta i hur kvinnor alltid, i alla tider och i alla länder ink vårt, varit utsatta.
Huruvida det är värre att gruppvåldtas av annan nationalitet än våldtas av en eller två svennar så som alltid skett går jag inte in på här.
Dessa människor "som inte känner igen sej" tenderar att säga att de ska rösta på Sverigedemokraterna. Eller så ska de inte det, men de förstår och sympatiserar med det Sd säger i frågan och väljer något annat invandrarkritiskt parti.
De har ju en del att välja på nu. Det är väl typ 2 eller möjligen 3 partier som inte ställer sej bakom den här synen på utsatta människor.

Även inom brott där människor av annan etnisk härkomst (ofta svenskar, födda här med en eller båda föräldrarna från annat land) är det så att den överväldigande massan, ca 98%, aldrig varit föremål för misstanke om något brott.

Jag kan säga att jag har en hel del gemensamt med de som "inte känner ingen sitt Sverige."
Det gör inte jag heller!
Inte alls. Jag famlar vilset och undrar var fan jag befinner mej?
Tyskland -35 eller Sverige -18?
Vad har hänt med mitt land?
När 20- 30% kommer välja att rösta på ett rasistiskt parti som gång på gång gör bort sej utan att det på minsta vis påverkar sympatierna för dem.
När en kille, kristen å född i Örebro, får motta såååå mycket hat riktat mot sej och sin familj för att han i en fotbollsmatch inte gör sin bästa prestation.
För att hans föräldrar kommer från ett annat land.
När det skrivs saker som att han ska "åka hem", "spränga sej i bitar", "är en jävla landsförrädare", "hans morsa ska knullas", "hans barn våldtas av IS" osv och där många... mååååånga... avslutar #SD 2018".
När vi stänger gränser. Förhindrar mödrar och barn att återförenas. Skickar ungdomar till Afghanistan och säger att "det är tryggt", när vi beskriver invandrare som ett problem istället för en tillgång till ett land där allt för stor del snart är åldringar och allt för få i arbetsför ålder. När våra politiker tävlar om vem som kan låta mest invandrarkritisk.
Då känner inte jag igen mej.
Jag tycker det är märkligt att människor som är så bekymrade över hur landet förändrats aldrig tar upp det!
Aldrig tar upp att ett parti som Sd kan bli riksdagens största?
Trots att deras tankar är så jävla osvenska att det finns inte.

Det är så jävla märkligt!

Puss/ Asta

Vilka är vi att peka finger mot Trump?

USA har gjort bort sej.
Skillnaden på att göra bort sej nu mot 1939 är att nu kablas nyheter med text, bild och film ut i samma stund det sker. Ingen kan säga att de inte visste, att de inte begrep, nu när barn slits från sina föräldrar och barn förvaras på ett sätt som strider mot alla mänskliga rättigheter och anständighet.
Reaktionerna låter inte vänta på sej. Världen har protesterat. Äcklats. Vrålat.
Så till den milda grad att självaste Donald Trump försöker pudla.

Men vilka är vi, vilka är Europa att peka finger?
Land efter land efter land på vår kontinent skärper tonen, stänger hjärtan, tävlar i att sätta upp så hårda asylregler som möjligt.
Ungern och Polen självklart som skräckexempel. Den nya hårdföra regeringen i Italien. Våra nordiska grannländer och nu även vi.
I ett land som precis antagit Barnkonventionen till svensk lag separerar vi barn ifrån sina mödrar och skyller i från oss på andra. De andra som måste ta sin del.
Effektivt bygger vi "Fort Europa", använder Turkiet att utföra vårt "dirty work" och förbjuder länder utanför Europa att släppa dem vidare.
I flyktingläger i ex Grekland attackeras flyktingar... människor som flytt krig å terror... de misshandlas, hotas, våldtas och mördas.
Ett Italien som inte låter nödställda båtar fulla med medtagna människor gå i hamn.
Hjälporganisationerna kan bara bristfälligt skydda dem från hatet.
EU värnar mer om att hålla ihop och att alla ska hålla sams, ingen ytterligare ska vilja lämna än att ställa krav på det som faktiskt ÄR EU, att dela på resurser och kostnader.

Människor dör varje dag på Medelhavet. Barn dör på Medelhavet.
Man behöver inte känna till mycket om mänsklig psykologi för att förstå att ingen förälder sätter sitt barn i den där rangliga plastbåten om inte den framstår som säkrare än det man lämnar.
Jag hörde på radion att Algeriet på EU's förmaningar vägrar släppa flyktingar mot Europa. Istället dumpas de i öknen. Barn, gravida, gamlingar.
De får gå ungefär dubbla sträckan som färden över havet är och beräkningarna är att för varje flykting som dör på havet dör två i öknen.
Av värme och vattenbrist.
Hur fan är det värdigt planeten Tellus år 2018?
Så, med vilken rätt pekar vi finger åt och fördömer USA och Trump?
Hur mycket mer humana är vi själva?

Jag tycker det är helt fruktansvärt!
Jag förstår inte tanken bakom att bara för att vi hade tur i livets tombola och råkade födas här, i ett av världens tryggaste länder, så har vi all rätt och de ingen. Vår befolkning är värd allt, andra människor ingenting.
2015 tog Sverige emot den största flyktingströmmen någonsin. Hur har ditt liv försämrats sedan dess? Eftersom det är "nog nu", eftersom "vi inte mäktar med mer"... vad... exakt vad... har du fått försaka sedan 2015?
Skriv gärna å berätta om dessa uppoffringar. Berätta så kan vi ju jämföra med de som flyr och som förlorat både hem och familjemedlemmar.

Sverigedemokraterna växer för varje opinionsmätning som genomförs.
De är nu rätt stadiga som Sveriges näst största parti. Jag delar Jimmie Åkessons analys om att det inte är osannolikt att de efter valet är Sveriges största parti.
Sååå många svenskar som delar deras syn på invandringspolitiken, till å med fler än de som faktiskt är beredda att rösta på Sd. Trots allt annat.
Trots att de säljer ut vår välfärd. Trots enorma skattesänkningar. Trots deras syn på kvinnor. Deras syn på homosexuella. Deras syn på fackföreningsrörelsen.
Moderaterna och Socialdemokraterna försöker trumfa varandra i hårdast politik kring asylpolitiken och jag står häpet här och undrar vad fan som hände med det svenskaste av det svenska, jämställt med inlagd sill, allemansrätten och Kalles kaviar... den svenska solidariteten! Invandringspolitiken som byggt vårt land starkare och rikare än andra Europeiska länder, politiken som stått modell för  andra.
Det är så jävla sorgligt. Så ofantligt sorgligt.
Fort Europa.

Fy fan.
En dag. En dag kommer ni att skämmas. En dag kommer ni få stå till svars.
Och i den mediala tid som råder kommer ni aldrig... ALDRIG... kunna säga att ni inte förstod.

/ Asta

Jag säger (nästan) som Jimmie

Vore jag lika oborstad och ociviliserad som Jimmie Åkesson skulle jag använt mej av hans bevingade ord fr förra valrörelsen, "Giv them hell."
Jimmie menade hela den demokratiska processen vi har efter val där det blivit minoritetsregeringar, jag menar Socialdemokratin men nöjer med att säga "Jag hoppas ni får vad ni förtjänar!"

Den nya migrations och asylpolitik som en Stefan Löfven ledd regering har klubbat igenom kan jag inte ställa mej bakom, av en enda enkel anledning- jag är socialdemokrat!
Och socialdemokrat är jag ju därför att jag tror på en politik som kännetecknas av solidaritet, omtanke om kollektivet och en känsla för att alla ska med.

Sverige har stolta socialdemokratiska traditioner av att ta ett stort ansvar i flyktingpolitiken ända sedan andra världskriget. Det har varit judar, chilenare, människor från Balkan, Iran å Irak och nu Syrien.
Socialdemokraterna har aldrig varit för öppna gränser och fri invandring.
Invandringen har reglerats på olika sätt och de som fått avslag har fått avslag men den har skett med omtanke och med generositet och vi, partiet och dess väljare, har alltid haft inställningen att migrationen gör vårt land rikare, starkare och bättre.
Jag känner inte igen mej i nuvarande partilednings retorik.
Hur Stefan Löven nedlåter sej till att tävla med M och Sd's partiledare om vem som kan hålla tuffast tonläge.
Det är tonen och retoriken som jag har allra svåraste för.
Men att tillfälliga uppehållstillstånd nu försvaras av samma S ledare som tidigare bespottade det och menade (fullt riktigt) att det är omöjligt att integreras i ett nytt land om du inte vet att du får stanna.
Kraftigt försämrad och näst intill omöjlig anhöriginvandring är ett annat beslut som jag aldrig trodde mitt parti skulle kunna ta.
Familjer ska alltså splittras. Barn aldrig få återse sina föräldrar, makar skiljas åt för gott. Alltså, för fan... socialdemokratisk politik?

Jag diskuterade med Ole Thorell riksdagsledamot för Socialdemokraterna på facebook. Jag skrev att jag var både arg och förtvivlad över att vi hade en av den hårdaste asylpolitiken i EU.
Han förnekade det och sa att det finns de som är hårdare.
Vilka då undrade jag.
Ungen blev hans svar.
Ungen!!! Fascistlandet Ungern. Det är alltså det som svenska socialdemokrater har som måttstock. Vi är bättre än Ungern.
Ja men Grattis Sverige. Bättre än vad nazi Tyskland var med kanske?
Vidare var han, och kompisar till honom, arroganta i tråden och mentalt klappade mej på huvudet när de förklarade att de genomför "klassisk socialdemokratisk politik."
In my ass. Jag har följt socialdemokraterna sen jag blev politiskt intresserad i 14-15 års åldern.

Det visar sej ju oxå att jag inte var fullt så ensam med att inte förstå.
En massa människor jag känner som traditionellt alltid röstat på S tänker inte göra det i år.
Samtliga Socialdemokraternas fem sidoförbund kritiserar besluten i hårda ordalag.
Minst tre riksdagsledamöter för S har lämnat i protes.
Så så där jätte naiv och oinsatt är jag ju inte i att tycka att detta inte är något som jag känner igen från mitt parti.

Man blir alltid mer ledsen och frustrerad när någon man tycker om gör en besviken. M och Sd har väl alltsedan Fredrik Reinfeld lämnade tävlat i vem som kan låta mest hårdför kring pratet om invandrare.
Det är... irriterande.
När Stefan Löfven ger sej in i tävlingen blir jag uppriktigt ledsen.
Och vore jag något, bara något mer lik Jimmie, så skulle jag ha sagt:
Give them hell.
Jag hoppas att Socialdemokraterna gör ett katastrofval. Att de förlorar så in i bänken. Att partiledningen får gå. Att nya krafter, nya vindar och förnyad idealism får tillträde.
Och det, det trodde jag aldrig att jag skulle säga.

Puss/ Asta

Ps Löfven kan ju ta med sej familjen till Kabul på semester när han förlorat valet. Ta igen sej lite. Retreata. Det är 27 grader varmt och helt säkert att vistas.
Det sista har han själv sagt.

Jag har varit otrogen, jag tror inte jag kommer vara det igen

Det är lite mer än ett år till valet och det ser ut som om den från start dödsdömda minoritetsregeringen med sossar och miljöpartiet kommer att klara sej mandatperioden ut... men särskilt lätt har de inte haft det.
Snart tuffar alltså det nya valåret igång. För oss som är intresserade av politik är det som OS år för den sportintresserade.
Förra gången det begav sej övergav jag det parti som jag näst intill fick i mej med modersmjölken, Socialdemokraterna för Miljöpartiet.
Jag önskade mej en röd regering men med modiga idealistiska inslag av grönt.
Jag övergav mitt långvariga äktenskap med sossarna för att vänsta med de lite snajsigare Miljöpartiet.
Det kommer inte att ske igen.

Tvärtom är jag så här ett år före valet mer övertygad än på länge om att jag kommer att återgå till "Partiet" om inget uppseendeväckande sker. Jag kan inte tänka mej vad det skulle vara.
Miljöpartiet har jag under de gångna åren känt mej mer än lurad å bedragen av när det kommer till de stora anledningarna till att jag hoppade över skalkarna... invandringspolitiken och miljöfrågan.
På senare tid har jag dock mjuknat i min kritik. Miljöpartiet är pyttelitet i förhållande till Socialdemokraterna och har därefter att säga till om.
Deras val var att försöka mildra smällarna av obekväma beslut eller agera idealister och för lång framtid få en dom på sej som opålitliga och regeringsodugliga.
Samma öde och pest eller kolera val, skulle förmodligen, eller alldeles säkert, drabba ex Vänstern som nu istället framgångsrikt fått igenom en hel del av sin hjärtepolitk i oppositionsställning.
Dessutom har regeringen tagit många bra miljöbeslut som antagligen Mp ska ha cred för.

Nej, mitt beslut om att återgå till rötterna handlar om att jag är förbannat imponerad av hur Stefan Löfven klarat av de gångna tre åren, första året utan sin egen budget.
Stefan Löfven är ingen perfekt partiledare, framför allt ingen god talare eller skicklig debattör. Han är präglad av sin gamla roll som medlare och och förhandlare inom fackföreningsrörelsen. Men alldeles säkert ä det oxå de erfarenheterna som gjort att han klarat av det. Han kan vara otydlig och svävande, ha väl mycket "utsträckta händer" men han är varken arrogant eller hetlevrad som så många före honom. Han är en ärlig, hårt arbetande man, driven av det han tror är bäst för landet.
Jag håller inte med Socialdemokraterna i alla deras beslut, tycker inte allt de gjort är bra, framförallt är jag besviken på hur hårda asylregler vi fortfarande har och hur vi skickar tillbaka människor till Afghanistan som uppenbarligen inte är säkert nånstans. Det... det... är en skam.

Men, eftersom sossarna är ett stort parti som spänner över många åsikter och åsiktsskillnader och eftersom inget parti är i närheten av att göra det bättre så kommer Stefan Löfven få min röst i september 2018 med hopp om förnyat förtroende. 
Vad än alla rasisttroll och alternativ media än säger så står vi inte inför någon systemkollaps. Arbetslösheten minskar. Ekonomin beundras av andra länder. Särskilda satsningar på kvinnohälsovård genomförs. Barn får nu gratis glasögon.
Pensionerna får billigare tandvård och lägre skatt. Stora och viktiga reformer inom skolan är genomförda. Nu höjs barnbidragen äntligen, makt flyttas från Stockholm ut i landet, vinsttak i välfärden, stora å viktiga steg inom miljöpolitiken för att nämna något. Miljöbudgeten har ökat med 73 % under denna mandatperiod.
Sverige tuffar på som tåget trots att Alliansen och Sd gör allt för att få det att framstå som motsatsen och köra fulspel å bråk så fort de kommer åt.

Allt kan inte genomföras på tre år, särskilt inte som de bara haft sin egen budget i två år. Alliansens åtta år vid makten hade raserat mycket av vår gemensamma välfärd och gjort att klasskillnaderna ökade snabbast av alla OECD länderna.
Men mycket är gjort. Många bra beslut genomförda. Många lovande står i frontline.
Tänk vad ännu en mandatperiod skulle kunna göra möjligt!

Puss/ Asta