Superduper hyper hemligt

 

Ibland önskar jag att jag hade en hemlig blogg som inte hela världen visste om där jag kunde vädra en del tankar å känslor som inte passar sej i ljuset.
En blogg där jag kunde vädra alla känslor... all längtan, all oro, alla aggressioner.
Där jag inte behövde ta hänsyn till andra utan bara breda ut mej och säga PRECIS som det är.
Å alla mina anonyma läsare kunde hålla med, förfasa sej, moralisera, tycka å tänka bäst de ville.
Jag bär på hemligheter... både egna och andras som jag skulle vilja lyfta. Lufta.
Å andra sidan älskar jag ju min blogg. Å jag älskar ju om möjligt mina läsare än mer så nu får det va som det är.
Vissa tankar, funderingar, rädslor, längtar får vara mina och bara mina å det får gå bra så.

Jag är relativt bra på att hålla andras hemligheter.
Jag är verkligen inte sån att jag berättar andras hemligheter för min man så som många verkar göra.
Däremot är jag rätt kass på att behålla egna hemligheter.
Jag vill stanna okända människor på gatan typ å berätta om jag är kär, gravid, har nåt spännande framför mej eller vad det nu kan vara.
Märkligt, inte sant?

Ikväll känner jag mej pirrigt orolig.
Den där värsta ångesten från inlägget nedan sprang jag faktiskt av mej.
Löpning hjälper alltså även mot krigsfobier. Good to know.
Jag ska jobba dag imorgon och det är ju alltid en spänning i sej...
... kommer jag att vakna?! Kl 05:30?!

Sov sött å dröm nåt snuskigt, det tänker jag göra,

Puss / Asta

Söndags blues

Det är söndag om det har undgått någon.
En riktig söndag.
En sån där sinnessjukt trött, lång, ångestfylld söndag.

Jag har sällan sådana söndagar. Det brukar vara en dag som jag tycker om.
Men inte idag alltså.
Lars Winnerbäck sjunger om "tandläkarväder"... det är som det är nu.
Molnigt, mörkt, blåsigt och med lite regn som flyger i vinden.

Jag har en oförklarlig oro i kroppen.
Den är den värsta!
Om man VET varför man är orolig så är det mer hanterbart.
Men när den där sugande känslan uppstår i mellangärdet, när man blir bajsnödig stup i kvarten, när man omväxlande fryser å svettas... och det värsta, får ont i fingerlederna (är det bara jag?!), av nån anledning alltid värst i vänster pekfinger... då är det jobbigt.
Jag vet inte om jag ska ta ett glas vin... "söndags unna mej"... eller om jag ska försöka springa bort det.
Vinet låter ju klart mer lockande. Löpningen är säkert sundare.

Kanske är det vädret och tröttheten efter allt jobbande i kombination med att jag läst mycket om oroligheterna kring Syrien.
Stackars drabbade folk.
Å nu trappas det upp.
USA står redo att straffa Syrien för att de nervgasbombar sin egen befolkning.
Ja man kan kritisera USA för mycket... men vad ska de göra då?!
Hur mycket elände ska en galen människa få hitta på?
Å då spänner Ryssland musklerna.
Jag litar inte en sekund på den hale jäveln Putin.
I hela mitt liv... sen jag var liten... har jag haft en överdriven rädsla för storkrig.
Det är nästan som en fobi.
En skräck... som inte riktigt står i proportion till risken när man bor i Sverige.
Blotta kartan på lilla Cypern som ligger mitt emellan Syren och två trätande stormakter...
Min reslust har kraftigt ebbat ut kan jag säga.

Nog gnällt.
Idag har jag haft ett mycket speciellt besök av en liten tjej på 2,5 år.
Sonen dejtar en ung kvinna med en dotter och äntligen fick jag träffa dem.
Hon var lite blyg, väldigt söt och hon kallade mej för "tanten" och maken för "gubben."
Jag tänker bli världens bästa plastfarmor till henne. Vågar inte lägga ut en bild för det kanske dom inte gillar men hon ÄR bedårande fin.

Hur har ni det i septemberkvällen?

Puss/ Asta

Jag ska inte klaga...

 

... men jag lever ett ganska arbetsamhet, inrutat, slentrianmässigt, icke upphetsande, stillsamt liv.
Jag är sällan på krogen, jag sover med min hund, jag blir aldrig kysst å vinner inga miljoner och jag är rätt ensam när det kommer till kritan.
Jag är FAN värd ett par Eccostövletter!

Sa inte Gardell att man har en skyldighet att ta emot kärleken i vilken form den än kommer? Well... nu kom den i svart läder å jag är inte den som är den.

Puss/ Asta