Jag kom att tänka på ett gammalt inlägg som Lady Dahmer skrev för länge sen och som handlade om människans unika värde. För att spetsa till det frågade hon sina läsare... "Vem skulle du rädda om du bara hade tid å möjlighet att rädda en av dem från att drunkna, Anders Breivik eller grannens hund?"
Hon fick massor av svar.
Jag har ofta funderat över det där, med människans överlägsna värde över djurens.
Hur mänskligt liv anses okränkbart på ett vis som inte gäller andra arter på jorden.
Genom vår intelligens, vår förmåga till samarbete och anpassning, vår motorik och vår själ har vi en alldeles egen status på den här planeten.
För de flesta.
För mej är det inte så. Inte lika självklart så i alla fall.
Märta var min bästa vän i världen. När hon dog sörjde jag henne på ett helt annat plan än när jag mist andra... människor... som stått mej nära.
När hon dog blev jag rotlös. En ensamhet som aldrig kommer försvinna tog mej i besittning.
Jag sa ofta innan och jag vidhåller, att hade jag kunnat köpslå med Gud eller Djävulen om att få behålla henne för evigt så hade jag offrat i princip vad eller vem som helst (förutom mina barn.) Så viktig var... och är... hon för mej.
Trots att hon "bara" var en hund.
Gottfrid är inte mitt ankare men han är min bäbis.
Jag älskar honom lika obegränsat men på ett annat vis och det finns ingenting jag inte skulle göra, offra eller rädas för honom.
Han är (igen... vid sidan om barnen) mitt "allt."
Å han betyder mer för mej än nästan vilken människa som helst.
Knäppt? Jag vet inte.
För mej är det bara inte så enkelt att mänsklig kärlek står över allt eller att bara människan har en själ.
Jag hade alla gånger räddat hunden före Breivik... utan dåligt samvete.
För ett tag sedan var jag i tjafs med en naziztsnubbe på twitter.
Han var för dum för att resonera med men han ställde frågan,
"Så alla människor har samma värde, även en pedofil."
Nej, alla människor har inte samma värde för mej. Men det är inte så enkelt att det beror på etnicitet, religion, sexualitet eller huruvida hen är kriminell eller inte.
Vad tänker du?
Puss/ Asta
Hmmm svår fråga men spontant så måste jag nog säga att ja i grund och botten så är alla människor lika mycket värda. Sen om de är lika mycket värda som mina närmaste eller Snape är en annan fråga. Går genom eld och vatten för min bäbis, han skulle göra det för mig (så länge jag inte begär att han skall simma)
SvaraRaderaNazister ser väl det inte så antar jag
Alltså att alla människor i grund och botten är lika mkt värda, det är väl därför de är nazister. En annan fråga som dyker upp då; Förlorar en människa i värde då hen gjort ett brott? Och hur ser den skalan ut? Kramiz
Jag hade räddat hunden. Dillen var mitt ankare. Utan honom känner jag mig vilse ibland. Men han har gett mig så mkt, så att jag oftast numer håller kursen trots allt.
SvaraRaderaDå frågan är så enkelt ställd som Breivik mot hunden blir det ganska enkelt att välja. Om man däremot byter ut hunden och Breivik mot andra så kan det bli svårare. Skönt att det bara är ett tankeexperiment. Kram/ Blueberries
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaTog bort en kommentar pga mystisk dubbelpublicering.
SvaraRadera... nu var ju inte frågan om jag skulle rädda min egen hund, utan grannens hund eller en människa. Och jag tror ff inte att jag hade känt igen någon Breivikare i det scenariot. Men det är klart, pratar du om MIN hund så är svaret självklart ett helt annat.
SvaraRaderaHåller med de sista kommentarerna. Beror ju helt på vilka jag måste välja mellan. Jag tror man väljer nog att rädda den som står ens hjärta närmast. Byt ut Breivik mot ett av dina barn exempelvis. Hemskt men gammalt etiskt dilemma.
SvaraRadera/Lillebror
Till och som en pälsdjursallergiker som inte kan umgås längre stunder med hundar hade jag inte tvekat en sekund. Anders Breivik har gjort ett hemskt dåd och grannens vovve betyder något för i varje fall en människa. Jag hade tagit hunden först och om möjlighet fanns till det plockat upp Breivik sedan. Allt är relativt!
SvaraRaderaDu gav mig ett uppslag till en blogg om ett ämne som upprört mig i sommar...kika här http://kort.webblogg.se/?tmp=725651 ;) Tack Asta, inser att vi är av samma skrot och korn i mångt och mycket ;)
SvaraRaderaJag läste också det där blogginlägget och jag tycker inte svaren säger särskilt mycket alls om synen på människors kontra djurs värde.
SvaraRaderaTill att börja med hade nog många med nöje låtit Breivik drunkna oavsett om det fanns någon hund att rädda med i bilden eller inte.
För det andra har nog ytterst få av de som svarade tillräckliga livräddningskunskaper för att kunna simma ut och rädda en fullvuxen man. Många skulle nog inte ens ha kapaciteten att rädda en större hund.
För det tredje innebär exemplet just på grund av bristande livräddningskunskaper att man mer eller mindre skulle riskera sitt eget liv för att kunna rädda någon av dem. När det kommer till kritan tror jag inte särskilt många skulle riskera sitt liv för att simma ut och rädda vare sig en okänd hund (vad händer med min egen hund om jag dör i räddningsaktionen?!) eller en okänd människa och ytterst få skulle riskera sitt eget liv för att rädda Breivik.
För det fjärde är påhittade scenarion som är så extremt verklighetsfrämmande ganska värdelösa i sig , just eftersom man vet att det aldrig någonsin skulle hända är de svårt att ta på allvar.
Ett betydligt bättre exempel som är mer verklighetsförankrat är hur de flesta hundägare som ser sina djur som en familjemedlem om de hade väldigt ont om pengar en månad skulle välja att betala hundens försäkringar och mat framför att ge samma summa pengar till en uteliggare så att han/hon kunde ta in på vandrarhem och slippa sova utomhus i trettio minusgrader. Att ge penningsumman ifråga till Breivik om han behövde livsuppehållande medicin som han inte hade råd med tror jag inte ens finns på världskartan för särskilt många, men att öht blanda in honom är ju å andra sidan så extremt hypotetiskt att det känns onödigt.
Ett annat betydligt bättre och mer realistiskt exempel som människor faktiskt inte alltför sällan hamnar handlar om vad de skulle göra om de fick ett (önskat och efterlängtat) barn som hade extrem pälsdjursallergi. Jag har fortfarande aldrig hört talas om någon som skulle försöka adoptera bort barnet för att kunna fortsätta leva med hunden.