Bilder på lilla Ängla...

 
... blir det ju tyvärr inte då jag inte FÅR LOV att lägga ut bilder på nätet av henne men jag har i alla fall haft besök av världens goaste lilla unge och hennes nästan lika goa mamma.

Lilla Ängla är nio veckor nu och en brutta med temperament.
Hon vet vad hon vill, och framför allt vad hon inte vill det lilla hjärtat.
Söt som socker är hon vilket humör hon än är på.
Varesej ansiktet brister ut i världens mest innerliga leende eller den lilla läppen vibrerar av harm och all världens orättvisa.
Hon kan jollra... så där som små barn gör... när de liksom "pratar med" på bebiska.

Jag saknar henne redan.
Det där med kärlek är ett förunderligt ting.
Att älska en alldeles ny liten människa som man egentligen inte känner med en sådan kraft.
Hon får mej att vilja leva!
Inte för att jag var särskilt självmordsbenägen innan heller men plötsligt är det väldans viktigt att få vara med när hon lär sej gå/ simma/ börjar i skolan/ tar studenten/ gifter sej/ får barn.
Jag vill se vem hon ska bli och jag vill vara med att påverka henne å stötta henne.

Helt purung är jag ändå inte.
Ett dygns besök resulterade i att jag slocknade helt utmattad i soffan en timma eller mer när de åkt hem.
Å jag är fortfarande ruskigt trött i hela kroppen.
Man har verkligen kommit ur hur det är att ha en liten människa som behöver hela tiden. Som skall äta, vaggas, somnas, bytas på, tröstas, pratas med, äta, vaggas...

Min dotter är en så fin och kärleksfull mamma.
Väldigt känslig för att den lilla ska bli ledsen. Jag var lika dan när jag hade bebisar.
Där känner jag är en skillnad nu. Jag blir inte lika "förstörd" av att Vilda gråter, det stressar mej inte på samma sätt som det gör med hennes mamma (eller gjorde med mej när mina egna  barn grät.)
Jag kan hålla upp henne å titta på det högröda ilskna lilla ansiktet och faktiskt tycka att hon är rätt söt som blir så arg. :)

Jag älskar min äldsta dotter, på gott å ont har vi en mer transparent relation än vad jag har med de övriga.
Vi saknar varann jämt, men vi hamnar nästan alltid i nåt litet tjafs eller ordväxling, vi har så lätt att läsa av varandras besvikelse, irritation och sårbarhet att vi aldrig missar den och ibland övertolkar.
Ingen av barnen kan såra mej så lätt som hon.
Ingen av barnen ser på mej så kritiskt som hon.
Men ingen beundrar heller mej mer eller pussar mej på munnen lika innerligt.
Vi har inget som går å göms på mellan oss.
Det var så skönt att få rå om henne, tala lite förtroligt, skratta åt att hon läser böcker om städning för Ängla :) (Jag är en slarva, dottern en pedant.)

Jag saknar dem redan.

Puss/ Asta